Hälsa eller ohälsa på jobbet

Hälsa är inte bara en fysiskt betingad upplevelse – det är i allra högsta grad en fråga om psykiskt mående.

För många år sedan, införde man möjligheten för företag att subventionera träningskort, så att anställda skulle känna större motivation att träna för bättre hälsa.
Över allt – en ännu längre tid tillbaka – införde man rökförbud inomhus på arbetsplatser. Och man erbjöd på många håll också hjälp med att sluta röka.
Bägge dessa alternativ var naturligtvis jättebra. Inte tu tal om saken.

Man har skyddsronder på företag, där man tittar på den fysiska arbetsmiljön, därför att det är ett påtagligt ansvar man har som företagare eller för den delen i alla verksamheter.
Det är också bra och mycket viktigt.

Men är det bara den fysiska hälsan som är viktigt? Nej, naturligtvis inte. Psykisk hälsa är minst lika viktig och ibland ännu viktigare. På många sätt går den psykiska hälsan också hand i hand med den fysiska. Men inte alltid. Det går inte att träna bort en psykiskt ohälsosam arbetsmiljö. Inte heller går det att ta bort psykisk ohälsa genom att ha bättre skrivbordsstolar och skrivbordslampor.

Hälsa är något som kan upplevas som ganska abstrakt, ibland så till den grad att vi inte kan sätta fingret på vad det är som gör att vi mår dåligt när vi kommer till arbetsplatsen. Det är nog lättare att sätta fingret på vad som gör att vi mår BRA – om vi mår bra på arbetsplatsen.

Jag minns själv när jag kunde känna mig arg bara jag tog i handtaget till porten in till jobbet. Jag kunde också vid märkliga tillfällen känna en stor lust att gråta. Det berodde knappast på att jag hade en dålig fysisk arbetsmiljö. Det var helt andra faktorer som spelade en avgörande roll för det.

Jag har upplevt många gånger att man lägger stor vikt vid att vi ska ha fysiskt bra arbetsplatser, men mycket liten vikt vid att den ska vara hälsosam ur ett psykiskt välmåendeperspektiv. Det tycker jag är märkligt. Och samtidigt undrar jag vad det beror på.

Psykisk ohälsa kan avspegla sig i fysisk illamående, men blir alltså inte avhjälpt med träning eller bra fysisk arbetsmiljö.
Man kan drabbas av oförklarlig ångest, ha svårt att sova, känna sig ständigt pressad och stressad. Man kan få svårt att kommunicera, på annat sätt få svårigheter i relationen till andra samt svårt att utföra sitt jobb tillfredsställande.

Och vad gör då företaget/organisationen/verksamheten åt det? Jag tror att det varierar en hel del mellan arbetsgivare. Det finns säkerligen de som tar sitt ansvar på allvar och verkligen gör någonting för att förändra villkoren. Det finns säkerligen de arbetsgivare som inte vidtar en enda åtgärd. Såvida ohälsan är så stor att den leder till sjukskrivning. För då har arbetsgivaren rehab-ansvar och det är svårt att undkomma.
Men förändrar det någonting väsentligt i arbetsmiljön? Nej, i vart fall tror jag att det är väldigt ovanligt. Man tenderar att lägga ut skulden på den som är drabbad, istället för att söka roten till ohälsan i arbetsmiljön.

Tyvärr har jag varit med om att kolleger begått självmord. Och det har inte renderat i någonting annat än att man från ledningshåll har frånhänt sig ansvaret för hur den som begick självmord mådde. Man har sagt att det berodde på psykisk svaghet, dåliga hemförhållanden eller annat som ligger utanför arbetsgivarens ansvar. När alla andra visste att arbetsförhållandena var odrägliga. Alla begår inte självmord, eftersom vi är olika funtade och har olika beredskap för katastroflägen, vi är olika tåliga vid stor påfrestning.  Allt kan inte arbetsgivaren ta ansvar för, det menar jag inte. Men om det är uppenbart att arbetsgivaren har ansvar,  är det då riktigt av arbetsgivaren att frånhända sig ansvaret? Om inte annat finns det ju anledning att titta över hur det ser ut för de anställda, hur deras verklighet ser ut.

Risken med att frånhända sig ansvaret är att det händer igen. Och igen. Istället borde man alltså se vad man kan göra för att förebygga ohälsa.
Hur man upplever sin arbetsplats ur ett hälsoperspektiv styrs av många både externa och interna faktorer. Men ett är säkert, en god arbetsmiljö har en god inverkan på människors mående. Att slippa utsättas för långvarig stress – det kan vara hög arbetsbelastning, som man inte ser någon ände på eller att man t ex utsätts för mobbing eller att man inte känner sig trygg på sin arbetsplats – borde vara eftersträvansvärt. Har man inte mer personella resurser att sätta till, måste man kanske börja fundera på att hitta bättre metoder, som gör arbetet mer effektivt och mindre slitsamt.
Psykisk ohälsa tycks än idag vara belagt med tabustämpel. Att må psykiskt dåligt  verkar åtminstone ibland ses som ett tecken på svaghet och oförmåga. Trots att det idag pratas mer öppet om det.  Det tycker jag är märkligt.

Cecilia Sahlström
Senaste inläggen av Cecilia Sahlström (se alla)
5 Kommentarer
  1. Eva Jansén
    Eva Jansén says:

    Bra inlägg Cecilia. Det finns både bra och enkla verktyg att hantera psykisk ohälsa. Håller med om att det borde vara dags nu att vi släpper på tabustämpeln och börjar göra något åt det. Varje gång jag passerar ett vägarbete på en motorväg, fascineras jag av hur mycket ”skyddsnät” det finns för vägarbetarna och hur lite det finns för oss tjänstemän. Fick vi hälften så många skulle det vara en god hjälp på vägen.

    • Cecilia Sahlström
      Cecilia Sahlström says:

      Tack! Det är en bra symbol för hur lätt vi hanterar fysiska faror och hur hemskt svårt vi har för att hantera psykiska faror. Kanske beror det på rädsla för att själva bli avslöjade som känsliga och veka. Och hur lätt det är att belägga den som drabbas psykiskt, med skuld. Istället för att ha en helhetssyn på människan väjer vi för det som handlar om vårt psyke. De går ju hand i hand, tänker jag. Vi är människor som består av kropp och psyke som är väl sammanvävda.

  2. Barbro Jägerby
    Barbro Jägerby says:

    Ja Cecilia, varför talas det så lite om den psykiska ohälsan trots att de flesta sjukskrivs, sedan lång tid tillbaka, av just det skälet!?
    Och enligt alla rapporter och statistik är anställda i den offentliga sektorn mest drabbade. Anledningen, tror jag, kan vara systemskiftet som genomförts inom vårt gemensamt skattefinansierade område och handlar om stora attitydförändringar till människor i behov av hjälp och stöd. Från ett humant samhälle som satt in tidiga insatser för att förhindra utslagning så ska hjälpsökande numera på egen hand eller med hjälp av anhöriga förväntas kunna ta eget ansvar. Stat, kommun och landsting ska inte slösa bort våra pengar, heter det. Men hur dyrt blir det i slutändan?

    Allvarliga brister i organisation och ledarskap leder till ökad frustration och konflikter bland den allt mer stressade personalen och har sin grund i var och ens lojalitet, engagemang och ambitioner. Det finns lagar, föreskrifter och värdegrunder att förhålla sig till i besluten som fattas, men dessa funkar ju inte ihop med det nya sälj och utförarsystemet.. kunder och brukare…hm New public management har ”smugits” in i vår välfärdssektor utan motstånd. Vilket beror på att underordnade har fått ett tydligt ultimatum av sina chefer om de ifrågasatt…. ATT GILLA LÄGET ELLER SLUTA!!

    Konsekvensen när arbetstagare jobbar under hot är förödande för hälsan och har under årtionden visat sig i personalomsättning och sjukfrånvaro utan att ansvariga politiker reagerar?

    I systemskiftet så ställs inte fokus på de allra svagaste grupperna behov av kompetent ledarskap och professionell personal. Det visar den senaste tragiska händelsen i Landskrona. Ännu en gång har ett litet barn fått sätta livet till på grund av brister i socialtjänsten. Brister som under årtionden påtalats av personal som därefter slutat eller mobbats ut för illojalitet och mått så dåligt att de sjukskrivits för psykisk ohälsa med diagnoser typ utmattningsdepression. Hur utmobbningen går till berättade en fd socialsekreterare om i den aktuella kommunen om i tidningen Socionomen redan för tre-fyra år sedan. Hur hon fått hela sitt liv raserat.

    Att må psykiskt dåligt är definitivt inte ett tecken på svaghet och oförmåga när man arbetat länge i psykiskt nedbrytande arbetsmiljö utan någon möjlighet att påverka…

    Är det för att dölja orsakerna som ligger bakom sjukskrivningar för psykisk ohälsa som ansvariga politiker tabubelagt ämnet och sätter rättssäkerheten ur spel?

    För barnens bästa?

    • Cecilia Sahlström
      Cecilia Sahlström says:

      Mycket intressant kommentar Barbro. Och jag känner igen alltihop! Men jag har också mötts av ”gilla läget eller sluta” fast i en annan form: ”Vill du inte vara med i båten, så är dörren där” samt ”det är så många som står i kö för att få jobba här”…förtäckt hot alltså.
      När jag tänker tillbaka på hur jag agerade som chef själv, tror jag att jag var tämligen ensam om att prata i enrum nästan varje dag med mina medarbetare – och mest med dem som jag upplevde som mest ”darriga” i själen. Att som chef och ledare underlätta för individerna, ser jag som en viktig uppgift för ledarna, samt detektera när människor mår dåligt. Det är inte alltid lätt, inte alltid att man har känt dem tillräckligt länge för att se. Men är man tillräckligt lyhörd kan man göra stor skillnad i en enskild människas liv.

  3. Barbro Jägerby
    Barbro Jägerby says:

    Det enda sättet för att förebygga arbetsrelaterad psykisk ohälsa är att fråga och lyssna på de som drabbats på våra arbetsplatser runt om i landet.

    Mitt förslag till ansvariga politiker är att ta initiativ till en statlig utredning av de 3.500 anmälningar om mobbning som gjordes till fackförbund, försäkringskassa och arbetsmiljöverk under åren 2008-2012. Då får de en helhetsbild av verkligheten.

    Redan år 2000 kom arbetslivsdelegationens rapport SoU 1999:69 om läget på våra arbetsplatser. Det framkom att ca 100.000 arbetstagare om året var utsatta för mobbning och delegationen gav konkreta förslag på åtgärder. Bl.a så föreslogs att regeringen skulle inrätta en ny instans med all samlad expertis på området dit drabbade kan vända sig och få hjälp innan de tvingas in i långtidssjukskrivning, vilket oftast slutar i alldeles för tidig förtidspension och ekonomisk katastrof.

    Mobbning är inte ett individproblem utan en arbetsmiljöproblem som kan lösas utan att någon syndabock utses och kommer till skada. Men det förutsätter att ansvariga politiker inser att det är de som har bollen…en boll som de haft i minst fjorton år nu… utan att agera!?

    Vilket parti har 0-tolerans mot arbetsplatsmobbning för ett hälsosamt och lönsamt arbetsliv….. på sina agenda inför valet?

Kommentering är stängd.