Har du rätt att engagera dig?

Som en liten del av socialdemokraternas (mindre framgångsrika?) oktobermånad 2011 brukar nämnas ett uttalande av kommunstyrelsens ordförande i Malmö, Ilmar Reepalu, som i Sydsvenskan förra veckan sa att han ville se en lagändring vad gäller svenskt medborgarskap. Han ville att det ska kunna gå snabbare att bli svensk medborgare än idag men att det under en period ska vara temporärt. Den som begår allvarliga brott ska efter fängelsestraff kunna utvisas från Sverige och förlora det temporära medborgarskapet. Han fick ett visst medhåll från socialdemokraternas kriminalpolitiske talesperson tillika Justitieutskottets ordförande Morgan Johansson, men han fick (efter tillsägelse?) backa från det stödet senare under dagen.

I tisdagens Sydsvenskan redogörs för en del kommentarer som andra ledande socialdemokrater i Malmö/Skåne gjort med anledning av Reepalus förslag. Flera av dem går ut på att det är Reepalus privata idéer och inte partiets och att han därför inte borde ha yttrat dem.

Jag förstår absolut att det är skillnad på partiet och Reepalu (vilket de flesta nog fattar) men varför ska han därför inte kunna delta i debatten? Den kopplingen begriper inte jag. Hur ska ledande socialdemokrater (gäller säkert även andra partier och politiker) kunna delta i utvecklandet av politiken om de inte får komma med idéer av olika slag, om de alltid måste se sig som representanter för partiet och bara säga sådant som redan står i partiprogrammet?

Om man inte får säga något förrän det redan är färdigtänkt blir det ju inte mycket sagt, ej heller lär så många kunna delta i diskussionen eller i utvecklandet av idéerna. Det kanske är en väldigt dålig idé men i så fall bör väl kritiken ligga på idén som sådan, inte på att han inte borde ha uttalat den?

Jaha, men vad har det med arbetslivets frågor att göra undrar kanske vän av ordning? För det första rör det alldeles absolut politikers arbetssituation och deras förmåga att ta upp frågor, tänka fritt och diskutera. Att ha en erfarenhet av ett problem och en idé om hur man eventuell skulle kunna komma till rätta med det men inte kunna göra andra uppmärksamma på den för att det inte representerar ”partiets åsikt”kan inte vara annat än frustrerande.

För det andra blir ju politik hemskt trist om man inte kan debattera annat än kända, kompromissade och beslutade åsikter. Tänk om vi vore mindre inriktade på att politiker ska ha svar (helst det rätta) på en fråga utan att deras uppgift istället vore att diskutera och problematisera olika åsikter och idéer. Då kanske vi alla skulle bli lite bättre på att själva börja fundera, delta i debatten och ta ställning – inte bara i politiska frågor. Detta hänger intimt samman med arbetslivet även för oss vanliga dödliga.

Tänk vad mycket energi, engagemang, företagsamhet, idéer mm som aldrig någonsin kommer till sin rätt därför att vi har en massa föreställningar om vem som ”har rätt” att göra sin röst hörd eller att lägga sig i en viss fråga. Då gäller det inte bara att ”andra” inte tillåter oss att delta utan lika mycket att vi utesluter oss själva; ”det är inte mitt bord…” eller ”det har inte jag betalt för…” eller bara ett alldeles vanligt ”inte kan väl jag…?”

Är det ett arbetsliv / samhälle vi vill ha? Eller vill vi ha ett där debatten flödar, där de berörda deltar, där en del sägs i stridens hetta, en del blir mindre övertänkt och en del mindre nyanserat, där skämt och ironi ibland blir mindre lyckade, där missuppfattningar strular till det …men där hjärtat är med, toleransen är hög och idéerna står i centrum. Men, kanske framförallt, där alla har rätt att bli tagna på allvar för det de säger, inte på grund av vilken position de innehar eller vilken organisation de representerar. I slutändan är det vi som bor här – oavsett vilket medborgarskap vi har – som skapar samhället så det är bara att välja; vilket samhälle vill du bidra till?

Lisbeth Rydén
Följ mig på: