Om sviktande ledarskap

Senaste tiden har jag funderat allt mer på chefer jag har haft genom åren. Hur mycket ledare har de varit? Hur mycket positionering har det handlat om för deras del? Hur mycket mandat att verkligen göra sitt arbete på bästa sätt har de haft?

Jag har ju själv varit chef under många år och alltid sett mig själv som en god ledare med förmåga att skapa gemenskap, gemensamma mål, motivera till stordåd. Jag har drivits mest av min vilja till att skapa god arbetsmiljö, låta människor verkligen komma till sin rätt och utvecklas till sitt bästa jag.

Och även om jag i många stycken har haft mindre mandat än jag har önskat, för att kunna utföra mitt ledarskap optimalt, har jag ändå gjort mitt allra bästa.
Men hur har det varit för chefer jag själv har haft? Många av dem har jag sett som halvdana ledare, mer peka med hela handen än lyhörda för sina medarbetare.
Kanske har det varit så att de har känt sig bakbundna, varit dåligt understödda av sin ledning och sen gett upp hoppet. Gjort vad de har kunnat för att överleva?
Alla kanske en gång startade med gott hopp om att åstadkomma någonting, någonting av värde för alla. Men när de märkte att det inte gick, gav de helt enkelt upp. Blev ilskna, bittra och såg ingen utväg. Och därmed sviktade ledaren inom dem och de blev någonting annat som säkert inte kändes lika bra. De blev sin position.

Jag kan faktiskt tänka mig att det kan bli så. Att orken, tålamodet, lusten sviker. Att all inspiration försvinner och hela situationen istället blir en fråga om överlevnad.
Dagligen hör jag om dåliga chefer, om dåligt ledarskap. Dagligen har jag tänkt samma sak.
Men kanske är det fel utgångspunkt. Att sviktande ledarskap inte alltid beror på att det är en dålig chef man har, utan faktiskt en chef som trots sin önskan om att göra stordåd, inte har friheten att göra någonting. Och därför inte heller kan leda. Det som återstår är att bara vara chef.
Och samtidigt blir en sådan chef mindre omtyckt, mer baktalad, mindre respekterad. Alla gör som de blir tillsagda, men ingen gör det av lust eller engagemang, utan av rädsla för att bli utsatt för ilska, repressalier eller annat obehagligt. Och så vill man ju ändå vara kvar på sin arbetsplats. Bäst att göra som man blir tillsagd. Och under tiden minskar allas motivation. Och i samma takt minskar även chefens engagemang. Ett moment 22.

Kanske är det dags att verkligen ta  ledarskap på allvar. Att faktiskt också diskutera, inte bara vad som är en god ledare, utan också hur en arbetssituation ska se ut, för att ge utrymme för ett gott ledarskap. Man måste också då diskutera vilka mandat chefer behöver för att skapa god arbetsmiljö, inte bara för medarbetarna utan även för sig själva. Ett fokusbyte alltså.

Cecilia Sahlström
Senaste inläggen av Cecilia Sahlström (se alla)