Projektifiering av offentlig verksamhet

”I’m a projectified girl in a projectified world”… hade jag eventuellt sjungit om jag varit en flicka i en inte fullt innovativ poporkester med förkärlek för att förstöra 80-tals hits. Men nu är jag istället doktorand i statsvetenskap med intresse för organisering av offentlig sektor vilket, likt min imaginära poporkestersångerska, lämnar mig helt uppslukad av projekt, temporära satsningar/initiativ och ”piloter”.

Projekt en organisatorisk lösning

Man skulle kunna hävda att projekt alltid funnits men dagens förståelse för fenomenet kommer i stor utsträckning från USA och deras försvarsmakt och rymdprogram med början någon gång i mitten av 1900-talet. Dessa projekt (exempelvis Manhattanprojektet[1] eller Apolloprojektet[2]) var enorma projekt i termer av finansiella och forskningsmässiga resurser och skapade formidabel koordinerings- och kontrollproblem vilket ledde fram till professionaliseringen av Projektledaren. Flera projektmodeller och metoder utvecklades vid denna tid, modeller som trots hård kritik under framförallt 70- och 80-talet fortfarande har en framträdande roll vid internationellt erkända projektledar- och ledarskapsutbildningar.

Spridning av, och kritik av, projektorganisering

Den här utvecklingen är i sig inte så konstig. Men användningen av projekt som organisatorisk lösning inom de ”mjukare” offentliga verksamheterna kan man kanske ställa sig lite frågande inför. Speciellt när man betänker ursprunget och dess utveckling som i mycket hög grad drivits av ingenjörer och tekniskt skolade personer. Förespråkarna för projektorganisering framhäver ofta dess universella karaktär. Projekt är, menar man, en icke-politisk, teknisk, lösning för så gott som all form av verksamhet. Oavsett om det handlar om en resa till månen, utveckling av en ny telefon eller behovet av att hantera arbetslöshet så är projektformen lösningen. Går det fel på något sätt hanteras det genom att förbättra projektet och dess organisering.

projektvarlden

Kritiker har försökt lyfta frågan om den organisatoriska omgivningen. Projekt är inte isolerade öar, menar man, utan finns i en specifik omgivning som påverkar projektets utformning, genomförande och fortlevnad. Det omvända gäller också där projektet påverkar omgivningen: projektanställningar är exempel på när anpassning skett utifrån projektorganisatorisk logik.

Kritik har också handlat om tid. Offentlig sektor har kommit att ansvara för svåra, komplexa och i viss mån omöjliga problem, såsom miljöfrågor, social orättvisa eller arbetslöshet. Om vi tar arbetslösheten som exempel så har vi ett problem som, och jag tror inte jag sticker ut hakan här, kan förväntas vara med oss ett ganska bra tag framöver. När en sådan typ av problem försöker ”lösas” med projektorganisering (vilken den i viss mån gör idag) har kritikerna pratat om kortsiktiga lösningar på långsiktiga problem.

Exemplet: Projekt blir projekt som blir projekt

2006 initierades ett projekt i Malmö med hjälp av EU medel. Syftet var att stärka människor som varit från arbetsmarknaden under en längre tid. Projektet skulle implementeras i ordinarie verksamhet vid projektets slut. Utvärderingen var mycket positiv till genomförandet och menade att dom levererade vad de sade sig vilja leverera och gjorde det i tid och inom budget.

Men när projektet skall avslutas får man inget gensvar från ordinarie verksamhet. Man vänder sig då till en annan finansiär som beviljar medel för två år framåt. För att få dessa medel var man dock tvungen att byta inriktning något – målgruppen fick nu även innesluta personer med beroendeproblematik och slutmålet var inte längre arbetsmarknaden utan att stärka individerna mer allmänt. Efter två år var det dags igen. Ingen implementering. Inget gehör från ordinarie verksamhet. Ny finansiär och projektet fick återigen arbetsmarknadsfokus med lite justeringar i målgruppen. Tre år till och en ny utvärdering genomförs som även den var positiv till projektets arbete och resultat. Kritik lyfts dock om en brist på strategi bortom projektfinansiering. Styrgruppsträffarna som pågår under hela projekttiden har detta som återkommande tema för diskussion, men detta till trotts blir resultatet en ny ansökan från en ny finansiär, denna gång tillsammans med ett annat projekt som inte heller lyckats hitta en lösning bortom projektfinansieringen.

När jag för ett år sedan hörde av mig till ”projektet” av ren nyfikenhet arbetade dom på en ny projektansökan.

Projektifiering oundviklig?

Jag måste medge att jag raljerar lite (men de gör ju det också så lätt för mig). Handen på hjärtat så tror jag att projektet/projekten gjort en del nytta för personer involverade. Flera ”brukare” har med säkerhet blivit självförsörjande och hälsosammare och många involverade tjänstemän har säkerligen lärt sig massor och skapat relationer mellan organisationer och verksamheter som tidigare aldrig haft kontakt. Men flera har nog också fått sväva i osäkerhet, jobba mycket och ibland säkert obekvämt och en och annan ”brukare” har nog känt sig utsatt för projektaktiviteter snarare än hjälpt av.

Att initiera projekt i offentlig sektor verkar inte vara något problem. Att få dem att fortleva verkar inte heller vara något problem. Men vilken form av offentlig verksamhet vill vi ha? Vad händer med verksamheten när den i större utsträckning organiseras i projektform? Vad/vem/hur styrs organisationerna och på vilket sätt görs prioriteringar? Hur hanterar man långsiktigt tänkande kring kunskaper och erfarenheter i en organisation som hela tiden förändras nyckfullt utifrån olika finansiärers krav? Och vad innebär det här för medborgare i behov av tjänster från det offentliga?

Hur tänker ni på din arbetsplats när det gäller projekt? Vad blir projekt och vad blir aktiviteter inom ordinarie verksamhet? Vem tjänar på det och vem förlorar?

 


[1] https://sv.wikipedia.org/wiki/Manhattanprojektet

[2] https://sv.wikipedia.org/wiki/Apolloprogrammet

Mats Fred