Vem får synas och ta plats på jobbet?

”Vad gör vi som underlättar eller försvårar för människor att skapa sig en plats i arbetslivet? Och vilka människor blir det lättare respektive svårare för?” skriver min skribentkollega Lisbeth Rydén i sitt senaste jätteintressanta inlägg. En mening som fastnade i mitt huvud och fick mig att tänka på vad jag har sett i mitt tidigare arbetsliv inom restaurang och även hört nyligen. Det gör mig så berörd, upprörd, arg och ledsen.

Det handlar om osynliggörande på jobbet. Det handlar om människor som kommit hit till Sverige, flytt för sina liv. Människor som har kämpat, haft det svårt och nu vill skapa ett bra liv för sig själva och sina familjer. Något som ju är högaktuellt just nu. Personen jag tänker på är oerhört arbetsam, hjälpsam och jobbar med hjärtat. Att se andra, ställa upp och göra det han kan för att jobbet ska fungera för alla är en självklarhet. Men, enligt jantelagen, som tydligen lever kvar på vissa arbetsplatser, får han inte vara duktig, arbetsam och hjälpsam. För då ska han sättas på plats och ”inte tro att han är något”. Inte komma hit och visa sig bättre än oss svenskar. Resultatet blir dålig stämning, misstänksamhet och avundsjuka. Denna inställning gör mig djupt bekymrad, ledsen och rent ut sagt jäkligt förbannad.

Varför är vissa så egoistiska, trångsynta och elaka? Var finns empatin och förståelsen? Vet att det, som så ofta, handlar om rädsla, avundsjuka och okunskap. Är bara så trött på att det finns så mycket av det överallt hos så väldigt många. Dags att ta ansvar för sig själv och göra något åt det, tycker jag. Minns väldigt väl hur illa diskaren på en av mina arbetsplatser blev behandlad. Han var utbildad ingenjör, men fick inte jobb som det när han kom till Sverige. Han var längst ner i hierarkin och blev ständigt trampad på och osynliggjord. Han var jätteduktig på mycket inom matlagning och även på att göra fina uppläggningar, som han tipsade mig i kallskänken om ibland. Men han fick aldrig chansen att göra de jobben, även när han hade tid. Han skulle hålla sig i disken. När jag ibland ryckte in och hjälpte honom under lunchrusningen, fick både han och jag höra glåpord från ”köket” som ansåg sig vara högst upp i rangordningen.

Det där med att hjälpa varandra ”över gränserna” var tydligen fel. Har aldrig förstått mig på det tänket. För mig handlar det om teamwork och att hjälpa till där det behövs för att jobbet ska fungera så att gästerna blir nöjda och vill komma tillbaka. Flera av kollegorna hälsade inte ens på honom, och han kom liksom alltid i sista hand. Han var som luft. Ibland tog de in någon annan, en svensk, fast han var uppskriven på schemat. Han blev inte sedd fast han ju egentligen gjorde det viktigaste jobbet på hela restaurangen. Utan honom, inga rena tallrikar till gästerna, lika med ingen verksamhet och inget jobb till någon av oss.

Så vilka får egentligen lov att synas och ta plats på jobbet? Hur behandlar och ser vi på varandra i olika arbetslag oavsett vem eller vilka vi är? Varför kan vi inte höja upp någon som är duktig och ta tillvara dennes kompetens, lära oss något? Kanske säga ett berömmande ord eller visa uppskattning för den hjälp eller kunskap du får av någon annan. Ta emot, ge och få tillbaka. Lära av varandra, stötta, uppmuntra och lyfta varandra på jobbet. Som det ska vara i den bästa av arbetsvärldar. Jag tänker i alla fall göra allt vad jag kan för att bidra till den världen, för mig själv och för andra. Både när jag själv jobbar i team som journalist, och som arbetsmiljöcoach och föreläsare. Hoppas att ni också gör det och sprider till andra. Vi behöver alla hjälpas åt! Alla kan göra något. Vi börjar nu.

Ha en glädjefylld arbetsdag! Glöm inte att ”se” någon på jobbet i dag! Ett vänligt ord eller ett leende kan förändra någons dag.

 

 

 

 

 

 

Suzanne Vikström
Senaste inläggen av Suzanne Vikström (se alla)