Arbetsmiljön går inte alltid att påverka
Allt som oftast diskuteras det arbetsmiljöfrågor, utifrån dem som har en fast arbetsplats, vilken förändras väldigt lite från dag till dag. Man håller sig liksom innanför fysiska väggar.
Men det finns de som en ständigt föränderlig arbetsplats. Hur ofta diskuterar man deras arbetsmiljö och skydd mot själsliga faror.
Brandmän, ambulanssjukvårdare, poliser är exempel på yrkesgrupper som har en skiftande arbetsmiljö. En miljö som påverkas av andra faktorer än dem som den enskilda individen eller arbetsgivaren har makt över.
När jag arbetade som polis pratade man arbetsmiljö i form av säkerhet, vid arbete i yttre tjänst. Det vill säga, skyddsvästar, skor och uniform. Man pratade självklart också om taktik. Hur man ska agera för att inte riskera sin egen som andras säkerhet. Det man dock på ledningsnivå sällan pratade om var hur arbetet påverkar individerna psykiskt. Alltså den psykiska arbetsmiljön.
Hur det är idag vet jag inte. Men jag tror inte att det har förändrats jättemycket.
När det gäller anställda som arbetar med utredningar om familjerelaterat våld, våldsutsatta/sexuellt utsatt barn och sexualbrott, är det nu många år sedan man tog in psykologer som handledare till dessa utredare. För övriga fanns s k debriefing, som sköts av utbildade kolleger. På min tid var utbildningen några veckor, jämför med en psykolog som har minst 5 års utbildning.
Polisen är en av få yrkeskårer som alltid måste finna sig i att plocka upp efter andra. De är en av få yrkeskårer som måste stå ut med allt från att meddela dödsbud till familjer vars barn har dött, vare sig det handlar om olycka, överdos eller något annat. De måste plocka likdelar på spåren när någon blivit överkörd av tåget, en sko med en fot i, ett huvud, en hand. De måste trösta förtvivlade mödrar och fäder, hantera psykiskt sjuka människor, ta hand om hela familjer där en förälder har förgripit sig på barnen, våldfört sig på den andra föräldern eller både ock. De måste hämta ungar i gränder, nerspydda och medvetslösa och köra dem till sjukhus. De skär ner människor som har hängt sig, möter blödande, gråtande, arga, aggressiva, fulla, drogade människor. De försöker stävja bråk, rädda människor i nöd. Ja ni förstår säkert.
Det här innebär också att varje polis måste bära på ett inre mod, en inre styrka, som få måste ha inom sig för att klara sitt jobb i övriga samhället. Däremot innebär det inte att poliser inte är människor. De kan bli rädda, göra fel och tänka fel.
Inte heller innebär det, även om det skulle vara så att de flesta inte vill berätta om sina inre sår, att alla poliser är byggda av inre stål. De är vanliga människor, bara med förhoppningsvis mer definierat rättspatos än andra. De är lika känsliga, lika sköra som andra människor. Deras kroppar är inte annorlunda byggda än vanliga samhällsmedborgare. Problemet skulle väl snarare vara att de riskerar att utveckla cynism och ilska i slutänden. Kanske till och med förakt. Och genom handledning skulle man kunna förhindra det.
Åtminstone när jag arbetade inom Polisen, sköttes den psykiska arbetsmiljön undermåligt. Jämfört med andra yrkesgrupper, fick poliser väldigt lite hjälp av arbetsgivaren att hantera psykiskt påfrestning.
Utifrån det perspektivet borde arbetsgivaren tänka och prioritera annorlunda, tycker jag.
- Tänk om, tänk nytt - 14 december 2015
- Bryta mot osynliga regler på jobbet - 30 november 2015
- Utveckling och effektivitet - 16 november 2015
Jag håller verkligen med dig Cecilia. Den psykosociala arbetsmiljön inom människovårdande yrken är undermålig och helt oacceptabel. Varje dag tvingas personal åka hem med obearbetade trauman. Det handlar oftast om att man känner sig så fruktansvärt maktlös och otillräcklig. För när ens välvilja, engagemang och ambitioner att hjälpa och stödja utsatta människor hela tiden kolliderar med den organisatoriska verkligheten brister det till slut… och man går sönder!
Vad vill politikerna göra för att inte fler lärare, sjukvårdsanställda, socialarbetare … ska bli sjuka av psykiska påfrestningar på sina jobb?
Det är en relevant fråga. Men inte bara politiker, utan även ledningen inom de olika offentliga verksamheterna. Jag tror att det sitter människor på toppen som inte har särskilt mycket med verksamheten och ”fotfolket” att göra, annat än på ett strategiskt (?) och ett målinriktat plan! Det är ledsamt och inger inte mycket hopp. Trots allt, tänker jag, så är det upp till myndigheterna att prioritera personalens behov. Gör man det skulle man säkerligen också få ut mycket mer av effektivitet – om det nu är det man är rädd för att tappa…
Hej!
Intressant läsning, men lite pessimistisk. Min syn på detta är att det går alltid att öka kvalitén på arbetet med arbetsmiljön, precis som det alltid går att skapa bättre produkter och tjänster, det är bara det att det är svårigheterna kan göra att förbättringar till det bättre kan ta olika lång tid beroende på arbetsgivarens inställning till arbetsmiljö arbete. Jag har erfarenhet av arbete i industri, bygga industri ifrån grunden (Agroetanol AB) och från landsting. Läs ” 2 Brevet till regeringen, politiker…..” på min blogg.
Med vänlig hälsning, Kenth Lampa
Hej och tack för din kommentar. Jag tycker inte att jag har en pessimistisk syn på möjligheten att skapa en hållbar psykosocial arbetsmiljö även för miljöer som polisens, jag menar bara att man sällan diskuterar den. Mycket ofta talar man om den fysiska arbetsmiljön istället. Jag är övertygad om att man behöver bli bättre på att förstå behovet av stöd för dem som har en pyskiskst ansträngande arbetsmiljö, men för det krävs förståelse för att ingen som arbetar i den miljön är gjord av robotvirke eller stål! :) Man måste belysa det, så att det står klart att så här ser det ut för vissa yrkesgrupper! Jag ska titta in på din blogg :) Tack än en gång.