Kan själv!

2001 inrättade danska polisen ett wellness-center i syfte att bidra till medarbetarnas välbefinnande och trivsel. Det primära uppdraget var att arbeta med rådgivning kring kost och motion som ett komplement till arbetet med den fysiska och psykosociala arbetsmiljön. Hälsofrämjande aktiviteter fungerar dock bara om någon deltar. Speciellt svårt var det att få de med störst behov att delta. I ett forskningsprojekt ville man därför ta reda på vad medarbetare som önskade att ändra livsstil föredrog om de kunde välja mellan ett antal olika hälsofrämjande erbjudanden.

Svaren blev att de som ville sluta röka och de som ville minska alkoholintaget, antingen ville göra det själv, med hjälp av sina vänner eller på annat sätt (utanför arbetet). De som ville ändra sina matvanor skulle kunna tänka sig en fruktkorg, gratis näringsguide samt sund mat på arbetet. De som ville motionera mera ville gärna göra det på arbetstid, få erbjudande om gratis träning samt göra det tillsammans med kollegor. I korthet efterfrågade de tillfrågade endast i (mycket) ringa omfattning att man såg det interna wellness-centrets erbjudanden som intressanta.

Jag kommer inte åt artikeln så jag vet inte vad det står om vilka slutsatser forskarna dragit om varför medarbetarna svarade så. Det som slog mig var att medarbetarna svarade att ”jag kan själv”, ”om jag vill förändra mitt liv så är jag kapabel” och att wellness-centrets erbjudande – om än i all välvilja – förmedlar en bild av medarbetaren som hjälpbehövande, dvs ”en som inte kan/vet vad som är bra för en”. De båda bilderna stämmer inte överens och, om hypotesen skulle ha någon bäring, tänker inte medarbetarna på wellness-centret som ett stöd utan som ett paternalistiskt fenomen: som den gode fadern som vet hur jag borde leva mitt liv och också vill få mig att göra det.

Det de svarande kunde tänka sig var att använda arbetstiden till sådant man ändå ville göra eller få möjlighet att få saker gratis såsom träning, fruktkorg etc. Det följer den redan utstakade vägen som anställd – jag gör saker och min arbetsgivare betalar mig för det – ju mer desto bättre.

Själv är jag lätt allergisk mot alla former av paternalistiska ambitioner så jag ser säkert troll på ljusan dag, men om det är så att jag inte är ensam om denna allergi så skulle hälsofrämjande aktiviteter till och med kunna motverka sitt eget syfte. Om arbetsgivaren vill få mig att sluta röka. äta bättre, motionera mera – så vill inte jag det. I alla fall inte i arbetsgivarens regi. Det är JAG som avgör vad jag vill ändra på, när jag vill göra det och hur. Att använda sig av arbetsgivarens erbjudanden skulle kunna göra att man känner sig alltmer ”beroende” (som ett barn gentemot en förälder). Det kan inte vara hälsofrämjande för någon som ser sig som vuxen.

Vad tror du? Varför är det ofta svårt att få deltagare i alla dessa välvilliga aktiviteter? Speciellt de som arbetsgivaren tänker sig ”behöver det allra mest”? Kan den paternalistiska idén bakom vara en orsak för fler än mig? Hur ska man då göra för att som arbetsgivare kunna arbeta hälsofrämjande på ett juste sätt? Det vill säga på ett sätt som inte samtidigt talar om för mig att jag är ett barn som behöver fostras, styras och ledas så att jag gör det som är ”bra” för mig? Idéer?

———————–

Läs mer i NFA:s nyhetsbrev >>

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
2 Kommentarer
  1. Cecilia Sahlström
    Cecilia Sahlström says:

    Jag kan känna igen mig i det där. ”Kom inte här och tala om för mig hur jag ska leva mitt liv”! Men det betyder inte, tycker jag, att arbetsgivaren inte har del i mitt välmående. Det är ju bara det att jag inte tror att psykisk ohälsa är löst med enkla grepp som handlar om att ge möjligheter till fysisk hälsa. Kan också vara en del i reaktionen. ”Nu kommer de här och talar om för mig att jag ska träna/sluta röka/bli en sundare människa, när de ändå struntar i att ser hur lite resurser vi har/stressade vi är”…
    Jag tror att det i så fall är bättre att arbetsgivaren subventionerar och stöder träning/studier/terapi eller vad man nu önskar sig själv och utan rangordning. Hälsa är väldigt olika upplevt.

  2. Ann-Sofi Forsberg
    Ann-Sofi Forsberg says:

    Det handlar om att se till hela människan, inte bara kost och motion för det appellerar oftast enbart till dem som redan är där.

    Läs en artikel i Friskvårdsmagasinet januari 2014 skrivet av Susann Forsberg. Där beskrivs hur företaget Sundsvall Elnät/ServaNet gjorde för att vända hälsotrenden så totalt. Vi kallar det inte för friskvård utan hälsoarbete säger man. Friskvård fokuserar så lätt på bara de fysiska aspekterna.
    Men hälsoarbete handlar om att se hela människan. Det måste också vara individanpassat.
    Hör av er om intresse finns för artikeln.

Kommentering är stängd.