Ljusen är olika, lågorna lika

Början på våren innebär slutet på hösten för alla studenter på Universitet och Högskolor. Jag har förmånen att få delta vid examenshögtiderna för barnmorskor och sjuksköterskor. Idag är det sjuksköterskornas dag och förra fredagen var det barnmorskorna. Dessa högtider är som alla skolavslutningar en kombination av glädje och sorg. Samtidigt som det är skönt att studierna är avslutade är det tråkigt att tvingas lämna alla de personer vars engagerade studier har svetsat samman gruppen och dess relationer. Samtidigt som det är avslutning på en studietid så är det början på ett arbetsliv. Examensdagar rymmer alltid en sammansättning av känslor och upplevelser. Alltsammans med en grundton av glädje.

En av de nyblivna sjuksköterskorna träffade jag under våren 2014 då hon gjorde praktik på en av vårdcentralerna i Borås. Hon var där som elev och jag var där som patient. Hennes uppgift var att ta bort de stora bandage jag hade på bröstkorgen efter min bypassoperation. Vi konstaterade när jag låg där med bar överkropp och hon iklädd sin sköterskeuniform att vi skulle vara klädda på ett annat sätt när vi träffades nästa gång, dvs. idag. En präst med bar överkropp och en nybliven sjuksköterska utan finkläder blir ingen bra högtid och det skulle nog bli väldigt svårt för auditoriet att koncentrera sig på mitt budskap istället för min kropp. Deras kroppsfixering under denna stund skulle inte varit relaterad till beundran.

Som en hälsning till sjuksköterskorna kommer jag ge dem ett budskap som knyter samman tiden på året med det religiösa och kulturella spänningsfält vi lever i just nu, inte minst med tanke på de fruktansvärda händelserna som hänt i Paris under den senaste veckan, samt den yrkesroll de går in i.

Det har tänts många ljus under den senaste månaden. Ljusen har varit långa och korta, smala och breda, röda och vita. Det har tänts ljus med näst intill oändligt antal olika former och färger. Det är värt att beakta att oberoende av ljusens färg och form är lågorna lika. Detta är direkt översättbart till oss människor. Vi är långa och korta, ljusa eller mörka, gamla eller unga, sjuka eller friska. Vi har olika kulturell och religiös bakgrund.  Oberoende av all denna olikhet i utseende kroppsligt och kulturellt så är våra livslågor lika.

Detta är en viktig och självklar sanning för vårdpersonal som möter sina patienter men det är en sanning som är viktig för oss alla, oberoende vilken yrkes- och livsfunktion vi har. Det finns en livslåga som värmer kroppen, som vill att livet skall kännas upplyst och som vill sprida värme och ljus till andra. Ingen av oss lever vid sidan om de alldeles självklara känslorna av hopp och oro, glädje och sorg, lycka och olycka. Ingen av oss har en livslåga som klarar av alltför hårda stormar utan att slockna och alla mår bra av att få sprida sitt ljus och värme i en god gemenskap som skyddar livslågorna som ingår i gruppen. Detta självklara budskap blir tråkigt nog alltför aktuellt när vi hör i nyhetssändningar om människor som inte delar denna uppfattning. Alla som hävdar att min livslåga har större rätt att lysa än din är ett hot mot själva mänsklighetens liv.  När yttrandefrihetens livslåga släcks, då släcks också den mänskliga kärlekens lågor och då blir det mörkare och kyligare i världen. våra livslågor lyser, leder och värmer våra liv och andras liv. Låt oss vara gränslösa.

Förra fredagen hade jag förmånen att hålla tal till nyutexaminerade barnmorskor. Det var ett tjugotal finklädda och glada kvinnor som var samlade tillsammans med sina familjer och lärare till avslutningshögtid i kyrkan. jag inledde välkomsttalet  med hälsningen;

 Älskade livmödrar.

Kyrkans rum är som en livmoder. Här skall livet växa och det skall alltid födas nytt liv när man lämnar kyrkorummet. Kyrkorummet gestaltar Jesus men när vi talar om kyrkan så benämner vi kyrkan som hon.  I kyrkorummet gestaltas det paradisiska, det vi känner igen från Edens lustgård och det är samma grundförutsättningar som finns i vårt eget livs utgångspunkt, livmodern. Om allt är som det skall vara så finns den paradisiska livformen där från början. Näring för kroppen och gemenskap för vårt psyke. Vi har ett livsrum som är lagom stort så att det kan innesluta oss och rummet kan växa med vår växt. Det finns t.o.m. en andlig dimension i vårt första livsrum. Vi är inneslutna i något vi inte vet vad det är men vi hör trygga hjärtslag över vårt huvud.

Det var ur detta perspektiv jag sade till de nyblivna barnmorskorna att de är livmödrar. Deras yrkesuppgift är att vara den person som är det paradisiska tillståndet när livets rum blir för trångt. Så fort vi lämnat livmodern/paradiset börjar vårt behov av att få de grundläggande livsförutsättningarna återskapade för oss.  Det blir allra tydligast för barnmorskorna som med sina egna händer tar emot och innesluter det nya livet men samma gäller för oss alla. Ingen av oss kan leva utan att vi får näring som mättar oss både fysiskt, psykiskt, socialt och existentiellt. Allt måste vara inneslutet i värme. Vi måste dessutom vara både mottagande och givande av de paradisiska förutsättningarna för livet. Kanske är det detta vi ängar oss åt när vi försöker skapa fungerande mänskliga gemenskaper i arbetslivet och privat. Vi försöker återskapa en livsmiljö som vi känner igen som en aning från vår allra tidigaste tid i livet.

Det är nog inte enbart barnmorskorna som skall uppmanas att vara livmödrar i världen, det är en uppgift som ligger hos oss alla. Tänk om det nya året får vara ett år där vi blir bättre på att skapa goda rum för livet.

 

Anders Ljungström

Anders Ljungström
Senaste inläggen av Anders Ljungström (se alla)