Negativt med positivt?
Häromdagen läste jag en intressant artikel i Sydsvenskan. Titeln var ”Varning för positivitetsfascism”, och det drog till sig min uppmärksamhet. Dessvärre är artikeln ganska kort och inte så djuplodande som jag skulle önskat, men den gav mig lite funderingar.
Tydligen så är uppmaningar som: ”Tänk positivt! Se möjligheter och lösningar! Fokusera på det som fungerar. Släpp loss berömmet!” farliga och skadliga eftersom människor inte själva förstår att de också har begränsningar och tillkortakommandanden. Det blir ett sektliknande och fördummande klimat som är värt att varna för, tydligen.
I korthet går artikeln ut på att samhället och våra arbetsplatser är på väg käpprätt i fördärvet, bland annat med hjälp av managementkonsulter, eftersom mycket av modernt ledarskap går ut på att ge uppmuntran och uppmärksamma medarbetetarnas positiva egenskaper och resultat. Enligt artikeln lämnas det negativa som händer i livet och det som inte fungerar på arbetet helt utan några åtgärder och ska ständigt vändas till något bra istället: ”… hos de anställda skapar det föreställningen att de är speciella, särskilda, unika, att alla är unika. Det är vi inte.”. Jante på axeln, någon?
Forskaren som skrivit texten heter Rasmus Wilig och är lektor vid Roskilde universitet, hans forskningsområde är kritik i vid bemärkelse. Jag har dessvärre (eller förresten, som tur är) inte läst mer av vad han har skrivit, men jag kunde efter den korta introduktionen konstatera att vår respektive syn på ledarskap, feedback och inställning till människor som tänkande individer antagligen är väsenskilda.
Jag är definitivt en positivitetsfascist om det finns sådana, och stolt över det. Gnällrövar finns det tillräckligt av ändå.
Läs hela artikeln här och kommentera gärna, vad tycker du?
Följ Camilla på Twitter: CamillaLandin.
- Dags att utvärdera? - 11 juni 2015
- När gav du din kollega en komplimang senast? - 28 maj 2015
- Jobbar du under din kapacitet? - 30 april 2015
Jag är också en posivitetsfascist! Och glad för det! Känns som den mannen har missat en hel del viktiga bitar i sitt resonemang. Att se på problem som utmaningar har en väldigt stor fördel. När man är vid gott mod (positiv) så är det lättare för hjärnan att tänka kreativt och att skapa nya idéer än det är när man är nedstämd (negativ), det är alltså mer lönsamt och produktivt för alla parter.
Han har ju missat att det inte handlar om att dölja det som inte fungerar utan att hitta fler och bättre vägar till en lösning.
Jag citerar ”Rasmus Wilig:
”Och när positivitetsperspektivet är så utbrett uppfattas det som tvång.”
Jag känner mig hellre tvingad att vara positiv än negativ. :)
Hej Camilla!
Jag läste samma artikel och blev riktigt glad! Jag hålelr helt med artikelförfattaren när han skriver:
”Frågan är: Varför ska människor förhålla sig positivt till det som faktiskt är dåligt för dem?
Det är en sak att låta sig inspireras av positiva förebilder, en annan att tvingas till ett positivt förhållningssätt. Då har erkännande och bekräftelse övergått i positivitetsfascism.”
Jag vet att mycket av det som sägs kan uppfattas som gnäll och till och med ibland ha det som enda syfte. Det blir ett självspelande piano att gnälla. Det är lätt att få gehör och det är lätt att hitta något att gnälla på. Det kanske inte bidrar till en konstruktiv stämning men ibland en känsla av gemenskap mellan dem gnället gäller.
Min erfarenhet är att det bakom gnället ofta döljer sig helt legitima krav och önskemål på sin arbetsituation. Det kan gälla lite allt möjligt, som att inte riktigt veta vad som gäller, upplevda orättvisor, omotiverade förändringar, taskiga scheman eller bara allmänt en känsla av bristande respekt för det jobb man lägger ner och den kompetens som krävs.
Genom att, som artikelförfattaren skriver, mer eller mindre tvingas att se saker positivt blir man ju redan när man vill prata om det som faktiskt inte är bra, stämplad som den som är besvärlig, negativ, illojal mm. Det gör ingen människa glad, speciellt inte om det man vill uppmärksamma är viktigt för en som person eller som professionell.
En balans mellan att kunna prata både om det negativa och det positiva är ett bättre sätt att närma sig människor med respekt – både för deras person och för deras erfarenheter. Inte att avfärda dem med ”Nu gnäller du igen”, ”Nu ser du bara det negativa”.
Vem vill engagera sig om man blir bemött så? Inte jag i alla fall. När den sakfråga jag vill lyfta upp får respekt – även om jag har fel – och kan diskuteras då blir det också intressant att fortsätta diskutera andra saker, bra saker såväl som dåliga. Alternativet är tystnad och det, skulle jag vilja säga, är en absolut säker väg till en dålig arbetsmiljö och en dålig verksamhet.
Så olika kan man se saken trots att man vill samma sak, dvs ett gott arbetsliv.
Jag skrev även ett blogginlägg i december 2010 ”Tänk negativt” för den som vill läsa mer om hur jag ser på saken.
1) Länken till bloggeninlägget ”Tänk negativt” är http://gottarbetsliv.se/tank-negativt/
Vad bra att du tar ämnet till diskussion, Camilla!
Läste också artikeln i söndags och har sedan dess gått omkring och funderat på vad min inställning i frågan är.
Jag tror att de flesta med mig föredrar ett arbetsklimat som präglas av positiv feedback snarare än av negativ feedback eller ingen feedback alls. Vi vill bli bekräftade. Redan som barn söker vi uppmärksamhet hos våra föräldrar och förstärker de beteenden vi får uppmärksamhet för. Överfört till organisationer ska alltså ledaren ägna mer uppmärksamhet åt beteenden han vill att medarbetarna ska göra mer av och lägga lite uppmärksamhet åt beteenden han vill att medarbetarna ska göra mindre av. Det hjärnan hör, blir hjärnan bra på och vill göra mer av. Det finns studier som uppvisar att positiv feedback inför hela gruppen riktad till de som gjort bra ifrån sig får, leder till att hela gruppen presterar bättre framöver.
Däremot ska negativ feedback ges enskilt till den det berör.
Det finns säkert de som sammanblandar denna vetenskapligt baserade ledarmetod med att ha ett allmänt positivt förhållningssätt.
I arbetslivet har vi att göra med vuxna människor som inte är dummare än att de kan se genom de chefer och medarbetare som sprider beröm omkring sig bara för att det ska vara så. ”Om jag nu är så bra som de säger, varför händer det inget med min lön, min karriär etc.” Det finns en risk att det blir tröttsamt att möta tom positiv feedback till slut. Dessutom finns det situationer, där ett positivt förhållningssätt är mindre lämpligt – att t.ex. i samband med en uppsägning av en medarbetare försöka få denne på bättre humör genom att påpeka att ”Nu har du chansen att vara med din familj mer” anses nog av många som provocerande.
Jag anser att det måste finnas en tanke med såväl positiv som negativ feedback. Frågorna man bör ställa sig är ”Vad vill jag åstadkomma med min feedback?” ”Vad vill jag att mottagarna ska tycka och känna när jag gett min feedback?”
Det är också där skillnaden mellan s.k. gnällrövar är och det som du, Lisbeth, tar upp i ditt inlägg. Att lyfta fram det som man tycker inte fungerar utifrån föresatsen att göra en förbättring är visst förenligt med ett positivt förhållningssätt.
Men om det alltid är samma personer som lyfter fram det dåliga och som dessutom aldrig har egna idéer om hur saker och ting ska bli bättre, kommer de att uppfattas som gnällrövar och själv tycker jag att de är mer tröttsamma än personer som försöker vara positiva hela tiden.
Roligt med olika syn på den här frågan! Världen är ju sällan svart eller vit, utan lite nyanser skadar ju inte. För mig är det stor skillnad på gnäll och att konstruktivt försöka förbättra en situation. Men alldeles för många är fast i gnäll-och-offer-rollen tycker jag, och det är då vi positivitetsfascister är så jobbiga att se och höra på, eftersom vi vet at det finns ett annat sätt att se på saken och att aktivt bidra till förändring. Gillar också Tänk negativt, så länge man inte fastnar i det!