Kritisera mera!
Kritisera mera!
Jag blev inspirerad av måndagens blogginlägg om ärlighet och tänkte denna gång skriva ett normativt litet inlägg om att framföra kritik. Den baserar sig framförallt på mina egna överväganden när jag har funderat över vad jag skall säga, hur jag skall säga det och när jag skall säga det. Ibland har det resulterat i att jag inte sagt något, eftersom jag av olika skäl inte har tyckt att det har varit värt ansträngningen.
Det goda med överväganden är emellertid inte bara själva beslutet utan att jag vet varför jag valde att göra som jag gjorde. Överväganden gör det mycket lättare att inför mig själv och andra stå till svars för mitt val att framföra eventuell kritik eller mitt val att vara tyst. Nog för att jag har misslyckats rejält några gånger, andra uppfattar inte alltid det man sagt på det sätt jag tänkte att de skulle, men i slutändan brukar jag tänka att det viktigaste är att jag vet varför jag gjorde som jag gjorde. Det är ändå jag som skall leva med mig själv resten av livet. ’De andra’ umgås jag med i mindre utsträckning. Det skulle vara roligt att få höra vilka överväganden du gör när du funderar över hur, när och var du funderar på att framföra (negativ) kritik. Läs och kommentera! Så till saken.
Jag tror att tystnandet på våra arbetsplatser är ett problem både för verksamheters effektivitet, produktivitet och kreativitet och för det personliga välbefinnandet. Att ge och ta kritik – eller som jag hellre skulle formulera det – kritiskt diskutera vad vi gör, varför vi gör det och hur vi ser på konsekvenserna av det, är en kunnighet vi alla måste öva oss på för att inte kritiken/diskussionen ska göra ont värre.
En grundläggande intention för att det man har tänkt framföra ska ha potential att bli konstruktiv torde vara att den framförs med omsorg om ’de andra’ och om själva sakfrågan, dvs den gemensamma verksamheten. Att visa omsorg är att till exempel försöka formulera sig så att man undviker att ’de andra’ tappar ansiktet. Att de med hedern i behåll kan delta i diskussionen om varför det blev som det blev när vi gjorde som vi gjorde, snarare än att de ska behöva skämmas för sin tidigare insats.
Ett annat sätt att visa omsorg är att inte lämna ut någon annan. Det innebär till exempel att den kritik man framför måste utgå från den egna upplevelsen. Detta av (minst) tre anledningar. För det första att var och en själv måste ta ansvar för sina uttalanden. Om ’de andra’ väljer att inte säga något är det deras val. Att göra sig till talesperson för ’de andra’ är att förminska dem; deras överväganden, deras val och deras förmåga.
Det andra är att om man diskuterar en sak ’å andras vägnar’ blir det ett väldigt konstigt samtal. Då kan bara kritiken framföras (såsom man hörde den i kaffepausen), men den går inte att konfrontera eller nyansera eftersom den som framför den endast gör sig till budbärare.
En tredje anledning är att den person som har sagt något som man refererar till (om än anonymt) kanske inte vill att kritiken skall bli publik. Man kan således genom att ’vilja väl’, ’göra ont’.
Jag är övertygad om att det mesta kan diskuteras och att det mesta kan sägas men utgångspunkten måste vara att de inblandade visar och känner en omsorg om det gemensamma såväl som om ’de andras’ egen integritet och autonomi.
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Kul med uppföljning på mitt inlägg! Min prioritering när jag ska framföra kritik är att göra det i enrum och öga mot öga. Försöker också alltid ha ett konkret exempel att hänvisa till.