Motiv bättre än motivation?
Jag har vid några tillfällen fått för mig att det finns en missuppfattning kring orden motivation och motivering. Eller i varje fall en sammanblandning av dem i meningen att det är viktigt att arbeta med motivationen eller motivationsfaktorer ”för att få någon att”göra något. Rätt så snabbt halkar samtalet in på om det är mest effektivt med morot eller piska. En variant är hur man kan arbeta med båda samtidigt.
Med morot avses oftast en belöning efter utförd uppgift. Ibland en mer generell sådan genom att man betonar att det är viktigt med mer kontinuerlig feedback som stärker det önskade beteendet. Eftersom vi människor är så uppmärksamhetstörstande kommer vi att göra det vi ”borde” bara någon ger oss beröm för det.
Med piska avses snarast hot om bestraffning – utebliven löneförhöjning, ej beviljad ledighet osv – eller mest hävdande av sin maktposition (”därför att jag säger så” eller ”bry inte din lilla hjärna om det…typ…”) om man inte skärper till sig, blir klar i tid eller vad det nu är som ska klaras av.
Den stora frågan är som sagt vilken av dem som är mest effektiv. Är det olika för olika personer? I olika situationer? På kort eller lång sikt? och så vidare.
Det är förvånansvärt sällan samtalen om ”att få andra att…” handlar om själva meningen med görandet; Varför är det viktigt? Vilken betydelse har det för andra människor, organisationen, samhället? Vad händer om det inte görs? Hur hänger det ihop med andra saker? och så vidare.
Varför så lite varför? Varför så mycket (prat om) piskor och morötter?
Själv har jag erfarenhet av att ställa just frågan varför när jag får uppgifter jag inte begriper meningen med eller som i alla fall vid första anblicken verkar orimliga. Att jag inte begriper meningen eller ser det angelägna innebär ju inte att uppgiften per definition är meningslös eller orimlig. Bara att jag inte fattar det. Just då. Alltså frågar jag varför.
Ibland har jag fått vettiga svar som gör att jag fattar meningen, men alltför ofta även svar i stil med ”det är bestämt”, ”vad du krånglar, kan du inte bara göra…”, eller, och det har varit det svåraste för mig som person att hantera: att ha blivit bemött som om jag gör det för att vara obstinat, ifrågasättande och kritisk (”besvärlig”). Men, om den som ger mig en uppgift eller sätter igång ett utvecklingsarbete inte kan svara på frågan, varför ska jag/vi göra den då? Och kanske ändå mer, varför ska vi engagera oss i uppgiften?
Det är här som jag tror att motivationsfaktorerna – morötterna och piskan – kommer in. I brist på mening får man ta till motivation, dvs locka, hota (mer eller mindre) eller hävda sin auktoritet ”för att få andra att…”. Man kan ju hoppas att jag har haft otur eller utgå från att de (som tycker så) har rätt i att det är jag som egentligen är obstinat och ifrågasättande av födsel och ohejdad vana. Är dock inte helt säker på den slutsatsen. Är du?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Uppfräschande och nödvändigt med ifrågasättande tycker jag!
Ditt inlägg fick mig att minnas tiden då jag jobbade som behandlingsassistent vid ett privatägt HVB-hem för tonårstjejer. Den bärande behandlingsidén var att ett slags beteendeterapi á la belöning/bestraffning, men man hade glömt bort ”morots-delen” och körde bestraffning/piska på allt som gjordes mindre bra.
Så vad än tjejerna gjorde som var positivt (och som skulle kunna vara en motivation till att göra fler positiva saker) liksom bara gled bort. Och för att återkoppla till det du skriver om för lite ”varför”, så svarade personalen ”för att vi har bestämt det” eller ”för att vi har de här reglerna” när tjejerna någon gång ifrågasatte reglerna och orsakerna till att de blev bestraffade.
Vad hände med dessa tjejer? Jo, de ljög, smusslade och gjorde saker som de visste att de inte fick. Det fanns ju ingenting som motiverade till en positiv beteendeförändring. De längtade till sin frihet så klart. Flera tjejer råkade illa ut när de skaffade sig dåliga relationer. En del gjorde som personalen sa för att komma ifrån HVB-hemmet så fort som möjligt….. Men blev det bättre för dem? I de flesta fall inte.
Lärdomen: Fokusera på det positiva, på det som individen gör som fungerar. Det vi fokuserar på, har en förmåga att återupprepa sig – det är en grundsats i det lösningsfokuserade förhållningssättet enligt den norska modellen LÖFT. Ett helt naturligt och utvecklingsfrämjande sätt att förhålla sig till sina medmänniskor, vare sig det är anställda, ledare, privata relationer eller LVU:ade tonårstjejer på ett HVB-hem, enligt min mening.
Med vänlig hälsning / Eva Winje Algehov
Hej Eva!
ett lysande exempel på ett interaktivt fenomen – som man blir bemött / får respons påverkar hur man beter sig vilket påverkar hur man blir bemött / får respons osv. Det tråkiga är att de här tjejerna ansågs bli alltmer ”besvärliga” alldeles på egen hand… och att omgivningen inte alls har med det att göra. Det brukar snarare leda till att man får än mer bevis för att man behöver bli strängare, mer kontrollerande osv eftersom de inte verkar fatta eller har svårt att ”lyda”, anpassa sig eller vad man nu eftersträvar. Mer av samma, när det kanske skulle behövas en annan utgångspunkt för att skapa en relation som skulle kunna leda till ett annat resultat.
Allt gott,
Lisbeth