Om Fas 3: Aktiveras eller erbjudas aktivitet?
På uppmaning av en vän tittade jag i denna vecka på Uppdrag Gransknings program om Fas 3. Om jag har förstått det hela rätt så ville regeringen bort från meningslösa åtgärder och ’låtsasjobb’ och istället satsa på att fler skulle ut i ’riktiga’ jobb. Men, så är det ju det där med undanträngningseffekten och inlåsningseffekten.
Undanträngning innebär att människor i åtgärder av olika slag (praktik, fas 3 mfl ’låtsasjobb’) utför arbete som annars skulle ha gjorts på den reguljära arbetsmarknaden (’riktiga jobb’). Inlåsning innebär att människor ’fastnar’ (av olika skäl) i en specifik åtgärd eller i åtgärdssystemet som sådant. Ingen säger sig vilja bidra till något av detta.
Mellan dessa effekter skall Arbetsförmedlingen agera; det den sökande får göra skall vara meningsfullt, dvs stärka den sökandes möjligheter till ett ’riktigt’ arbete, men samtidigt får ingen annan ha kommit på tanken att betala för att det skall göras. Ej heller får det räknas som utbildning för det skulle vara orättvist om några får betala för att gå en utbildning och andra får betalt för att utbilda sig.
Oavsett om man kallar det aktiv arbetsmarknadspolitik (s-regeringar) eller arbetslinjen (alliansregeringen) har det inom ramen för arbetsmarknadspolitiken skapats insatser som av deltagarna känns som ett fängelse, som upplevs kränkande, som inte gör deras ställning på arbetsmarknaden bättre, och som till på köpet, i många fall, gör deras ekonomi sämre om man inkluderar kostnaderna för resor (då bortser jag från sänkningen av ersättningsnivån som har skett för en del grupper de senaste åren).
Någonstans verkar det finnas det en grundidé om att det är bättre att vara aktiv än passiv. Idén är att om man ’bara’ går hemma vänder man på dygnet, blir isolerad och just passiv samt att det inte är bra. Aktivitet är bättre. Jag kan möjligen hålla med om det generella i det resonemanget. Det behöver dock inte innebära att det gäller för respektive person. Det behöver inte heller innebära att aktiviteten måste ske inom ramen för Arbetsförmedlingens insatser. Det kan lika gärna handla om att finna en meningsfull tillvaro genom föreningar, gå ut med grannens hund, baka kakor till kyrkkaffet eller sticka en pläd till sig själv; helt enkelt leva ett, i sina egna ögon, meningsfullt liv.
En annan grundidé verkar också vara att människor inte söker arbete, latar sig och bara lever ’gott’ på sin a-kassa eller annan ersättning. Visst, det finns de som gör det, men det gäller, enligt min erfarenhet som arbetsförmedlare, arbetssökande eller medmänniska, inte speciellt många av de arbetssökande. De flesta vill ha ett arbete; för att tjäna pengar, för att göra något ’vettigt’ med sin tid, eller för att träffa folk. Anledningarna kan vara många och varierande, men de flesta vill faktiskt arbeta och göra rätt för sig.
Varför kan inte Arbetsförmedlingens insatser utgå från det? Istället för att utgå från att de arbetslösa INTE vill söka jobb och måste ’aktiveras’ och, troligen också, kontrolleras? Varför skulle man annars tvinga en mängd människor att befinna sig på en viss plats under vissa tidpunkter?
Om man utgår från den arbetssökande som aktiv och engagerad i sitt jobbsökeri och i sin strävan att skapa en fungerande livssituation skulle Arbetsförmedlingen istället kunna ERBJUDA den arbetssökande insatser och aktiviteter av olika slag i olika perioder. Ens situation kan ändras och det som kan kännas bra under en period behöver inte vara varken nyttigt eller meningsfullt under en annan period. För en del människor är det mycket svårt att hitta ett arbete. Det kan bero på en mängd saker, men utan att ge upp idén om att det går att hitta ett arbete, måste man kanske inte tillbringa delar av sitt (arbets)liv med att laga hela möbler, pyssla ihop tomtar eller för den delen, driva hunddagis (vilket för övrigt måste vara en konkurrensutsatt verksamhet och inte något som Arbetsförmedlingen eller någon annan offentlig verksamhet ska ägna sig åt).
Vill man delta i en Fas 3-insats så är det väl jättebra, men låt det inte bli en tvångströja. Låt den arbetssökande och dennes arbetsförmedlare tillsammans göra en bedömning av personens situation och vad som passar för just honom eller henne just nu. Det skulle innebära att även om man säger ja till en insats så måste man inte vara där resten av den arbetslösa tiden om det visar sig att insatsen har nått vägs ände. Och om man nu vill ’jaga fuskare’ så finns det väl bättre sätt än att ’bestraffa’ alla?
För mig är det en hel värld mellan att aktiveras och att erbjudas aktivitet. I det första fallet utgår man från mig som arbetslös som något som skall göras något med, i det senare någon som är kapabel att diskutera och fatta beslut om sitt eget liv och att ta ansvar för det. Det är inte heller så svårt att lista ut vad som är mest hälsoskapande och meningsfullt – för den arbetssökande såväl som för arbetsförmedlaren.
Så, nu ska jag ge arbetsmarknadsminister Hillevi Engström ännu ett tips. Denna gång inför den utlovade översynen av Fas 3: Gör om arbetsmarknadspolitiken i grunden – så länge grundidéerna är desamma spelar det ingen roll vad det kallas. Utgå från människors unika situation och egna drivkrafter istället för generella idéer om aktivering och kontroll.
Det kanske inte skapar fler jobb (det gör uppenbarligen inte heller Fas 3), men det skulle troligen skapa en bättre situation för många arbetslösa och för deras arbetsförmedlare, och, enligt mig, därmed även ett bättre samhälle att leva i. Vad tycker du?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Jag håller med dig till punkt och pricka! Det är i grunden en fråga om människosyn precis som du säger. Skilj arbetsförmedlingens kontrollfunktion till a-kassorna, och för den delen även till socialtjänsten, från övrigt förmedlar- och vägledningsarbete, så skulle verksamheten bli mycket bättre och kunna leva upp till sitt namn.
Inse också, precis som du skriver, att lönearbete inte är den enda formen av arbete. Ideellt arbete, hemarbete och naturligtvis företagande är också arbete som bidrar till samhällsutvecklingen.
Inse också, avslutningsvis, att Martin Luther är död och att arbete inte ska vara ett straff utan en källa till glädje!