Om vikten att vara specifik

Jag är med i affärsnätverket BNI. I korta drag handlar det om att öka sina affärer genom att rekommendera varandra.  Gruppen träffas varje vecka för ett affärsmöte, men vi bygger även upp förtroende för varandra genom att träffas däremellan på ”one to one”-möten. Varje vecka har man möjlighet att i gruppen söka vem man vill komma i kontakt med, och om någon annan kan hjälpa en med detta så gör man det. Givers gain; den som ger mycket får också mycket tillbaka.

En väldigt intressant sak med söken är att ju mer specifik jag är desto större chans har jag att få napp. Om jag söker ”alla med rekryteringsbehov i Skåne” så är det med största sannolikhet ingen av mina BNI-kollegor som direkt kan hjälpa mig. Om jag istället söker Kalle Karlsson som är verkstadschef på Kalles Kalasfabrik i Kattarp ökar chansen dramatiskt att någon kan hjälpa mig. Varför är det så?

Jag har då gått från att söka ”alla” till att bli extremt specifik, vilket kan tyckas vara en begränsning. Men det som händer är att istället för att försvinna i bruset ger jag mina kollegor en chans att hänga upp söket på något. Kanske någon i gruppen gör affärer med Kalles Kalasfabrik. Eller bor i Kattarp och har därmed koll på allt och alla där. Eller så har någon sina barn på samma fotbollsträning som Kalle Karlsson har sina, men hade aldrig reagerat på att han skulle vara chef någonstans om inte jag berättat det.

Det finns massor med statistik från BNI som visar på detta och jag skulle kunna dra ut resonemanget ytterligare med fler exempel. Men frågan är vad detta har med rekrytering att göra? Jo, det är precis samma mekanismer som gäller då man söker jobb. Ju mer specifik du är, desto större chans har du att gå vidare.

Då man söker jobb är det lätt att tro att ju mer öppen man är för alla möjligheter, desto större chans har man att få ett jobb. Inställningen i sig är både härlig och beundransvärd, jag gillar verkligen folk som vill kavla upp ärmarna och göra nytta! Ur rekryteringssynvinkel däremot gör man det väldigt svårt för sig själv om man inte är specifik i sina ansökningar.

Många spontanansökningar vi får in är av karaktären ”Jag är pigg och glad och kan tänka mig att göra vad som helst.”. Toppen. MEN – jag vet inte ens viken hög jag ska lägga ansökan i. Om man kan och vill allt så kan och vill man inget. Varför ska vi ringa till just denna person när vi har får in ett receptionsjobb, när vi har ett helt gäng med kandidater som inte vill något hellre i livet än att jobba i reception? Är det värt att ringa personen om ett lagerjobb? Vi vet ju inte ens om han eller hon är intresserad av att arbeta fysiskt. 

Ett annat vanligt exempel är av stilen ”Jag har jobbat på ekonomiavdelning i 20 år, men nu är jag redo att prova något helt annat.”. Även här gör man det lite svårt för den personen som gör urvalet om man inte specificerar VAD detta annat kan tänkas vara.

Jag är den förste att säga att man självklart ska kunna byta inriktning på sitt yrkesliv och att ett CV inte säger allt. Om man är ung är CV:t naturligt tunt, och har man gedigen erfarenhet och vill göra något nytt kan det ju vara svårt att backa upp sina framtida planer med sin historik.

Det viktiga, och själva poängen i detta blogginlägg, är att vara specifik med vad man vill och vart man vill komma. Är du extremt tydlig med att du vill bli växeltelefonist och bygger din profil på det så har vi ett mentalt fack att stoppa in dig i och kan plocka fram dig då någon behöver en växeltelefonist. Hade du istället sökt ”allt” hade ditt namn antagligen inte kommit upp i processen.

Så mitt råd är: Fundera igenom vad du egentligen vill. Du stänger inga dörrar genom att peka ut vilken som är din färdriktning. Dessutom kommer du antagligen att trivas mycket bättre på ditt nya jobb om du tänker efter före! J