Tystna eller krymp? Pest eller kolera?
Hösten 2012 sände Sveriges Radios program Tendens en serie om tystnaden på våra arbetsplatser under temat: ”Vem vågar vissla?”. (Lyssna gärna!) Det finns antagligen anledning att återkomma till temat i senare bloggar men denna gång tänkte jag koncentrera mig på de risker som det brukar pratas om när man pratar om ”visselblåsning”, och om de risker som det inte pratas lika mycket om.
Lennart Lundquist, professor i statsvetenskap, Lunds universitet, rekommenderar i det tredje avsnittet den som väljer att tala med media att göra det anonymt. Risken för repressalier är annars stor, menar han. Den sortens repressalier som ofta nämns är sämre löneutveckling, utfrysning, uppsägning eller olika former av misskrediteringar (dåliga rekommendationer etc). Totalt sett klart försämrade möjligheter till fortsatt karriär alltså, inte bara hos den aktuella arbets- eller uppdragsgivaren utan även hos andra. Man Riskerna för repressalier om man väljer att ”vissla” är konkreta och direktstrid för den kunskap man har och därmed också väljer att bidra till att slöseri, ljusskygga avtal, orättvisor mm kan fortgå. (Resonemanget gäller nedan inte bara rena bedrägerier eller olagligheter som ofta avses när man pratar om visselblåsning, utan kanske framförallt betydligt mindre saker i det dagliga arbetet.)
Riskerna må vara stora för den som talar men de är minst lika stora för den som tystnar. Hur hanterar man att man kanske skulle ha kunnat undvika att någon skadats, men valt att avstå? Vad händer när man börjar skämmas över sin tystnad? Hur hanterar man att man inte längre vill se sig själv i spegeln? Vad innebär det när man inte längre ärligt kan säga att man är någon man vill vara – varken som medmänniska, medborgare eller professionell?
Det hemska svaret är att tystnaden kan ge allvarliga existentiella problem och grubblerier. Det kan nog alla som har legat sömnlösa och funderat över den här sortens dilemman känna igen sig i. Den stora frågan är: Vilka beslut kan och vill jag stå till svars för – inför mig själv och inför andra? Frågan är inte så lätt att besvara som man kan tro, men oavsett vilket man väljer så innebär det risker för den enskilde.
Det är både sorgligt och skrämmande att vi har skapat ett arbetsliv där vi inte orkar – eller vågar – ta en diskussion om vad som är rätt, rimligt, rättvist. Eller där vi tror att lojalitet bäst manifesteras genom att ”sitta still i båten”, ”hålla sig under radarn”, ”gilla läget” eller vilka metaforer vi nu använder för att motivera att det är bättre att vara tyst än att ifrågasätta det som händer i verksamheten.
Det är möjligt att det är de som har makten att bestraffa oss som ”skrämmer oss till tystnad”, men det är i så fall vi som kollektiv som gör det möjligt för dem att bete sig så. Det blir möjligt när tillräckligt många av oss väljer att blunda när någon råkar illa ut. Det blir möjligt när vi väljer att endast ”ute i korridoren” ge vårt stöd för att inte själva hamna i blickfånget. Det blir möjligt när vi antyder att den som frågar, protesterar, konfronterar eller avslöjar säkert har andra syften än ett genuint intresse för själva sakfrågan. Det blir möjligt när vi väljer att inte anlita eller anställa en person som öppet och ärligt har gjort just detta.
Genom att bete sig så bidrar man till ett tyst och riskfyllt arbetsliv – men så gör vi väl inte? I alla fall inte du…eller jag…?
____________________________________
Detta inlägg publicerades första gången i september 2012. Anledningen till reprisen är att jag – i gammal god västsvensk tradition – har påsklov efter påsk, samt att inlägget – tyvärr – fortfarande är aktuellt.
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017