Bättre fly än skriva sitt?
I somras hörde jag på radion om en kommunchef i Dorotea som hade sagt upp sig och motiverat uppsägningen med ett drygt tre sidor långt brev där han tagit upp orsaker såsom förakt, mobbing, motarbetande och uppvigling, främst av ett antal (namngivna) politiker i kommunen.
Jag har ingen aning om vad som har hänt i den aktuella kommunen. Det intressanta var att kommunchefen faktiskt försökte beskriva vad han såg låg bakom beslutet att säga upp sig efter fem månader på sin post. Det är nog många som skulle velat göra detsamma, men få har verkligen gjort det.
Jag har absolut lämnat arbeten där jag har velat skriva ett offentligt brev för att förklara varför. Dels för att ge min syn på saken, dels för att det kanske skulle kunna bidra till en förändring för dem som är kvar. Jag har aldrig skrivit något brev, bland annat på grund av idéer om lojalitet och bristande energi (att vara i en jobbig arbetssituation tar mycket energi, man vill bara bort därifrån) – men framförallt för att jag vet att det som står där kommer att läsas som en negativ handling: dvs som någon som sprider sin bitterhet; någon som vill hämnas eller liknande.
Det kommer inte att läsas som om den som skriver bryr sig om verksamheten och dess medarbetare eller för att den som skriver har en poäng värd att beakta.
I andra sammanhang pratas det däremot ibland om avslutningssamtal, och då oftast med en positiv klang. Att man vill ta vara på de erfarenheter de medarbetare som tänker lämna verksamheten har; varför började de, varför slutade de, vad hände däremellan osv? Det behöver inte vara något dramatiskt över det, men det kan ge intressant information om vart verksamheten är på väg. Det ”tråkiga” är att om man kan prata om det så har man antagligen redan pratat om det.
På de arbetsplatser där det borde pratas om lite allt möjligt, men där detta inte görs, där är det sällan någon som frågar efter ens erfarenheter av just själva arbetsplatsen – i alla fall inte om man slutar just på grund av arbetssituationen. De pustar antagligen mest ut av lättnad att bli av med en för nu kan de fortsätta låtsas att allt är bra (”problemet” har ju slutat), alternativt beklagar, men förstår, att man lämnar (och de vet redan vad som är problematiskt på arbetsplatsen).
Skillnaden mellan avslutningssamtal och avslutningsbrev borde kanske inte vara så stor. Eller rättare sagt, synen på avslutningssamtal respektive avslutningsbrev, borde kanske inte vara så stor. Om man kan se bakom det personliga i ett sådant brev skulle det antagligen kunna ge en mängd information och ett riktigt intressant diskussionsunderlag för den som är intresserad av att förbättra verksamhetens organiserande.
Hur tänker du? Hur skulle du betrakta ett avskedsbrev där problem, misstag, konflikter etc beskrevs från ett specifikt perspektiv? Skulle du avfärda det som en personlig hämndaktion? Skulle du använda det som underlag för en diskussion på arbetsplatsen? Skulle du skriva ett själv? Varför, varför inte?
_________________________________________________________________________________
Länk till Sveriges Radios nyhetsinslag: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=109&artikel=5187472
Länk till kommunchefens brev: http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/109/12505.pdf
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Mycket intressant!
Jag har själv lämnat en arbetsplats där man undvek problemen snarare än att man tog tag i dom. Jag tror att om vi kan vara öppna och uppriktiga utan att kasta en massa ”skit” på varandra. Då kan vi också vara med och bidra till att lösa problem som uppstår i organisationer. Alla vill ju ha det bra på sina arbeten. Frågan är: Hur kan vi alla bidra till att det blir det?