Bra chefer gör oss lyckliga?
Alldeles nyss dök en artikel från motivation.se upp i mitt flöde på Facebook. ”Bra chefer gör oss lyckliga” var rubriken. Jag har inte läst rapporten, jag vet inte vilka som har svarat på undersökningen och jag har inte läst själva frågorna (vilka alltför ofta redan implicerar både svaren och de påstådda sambanden, men nog om det denna gång ;) ). Den aktuella undersökningen får mest tjäna som exempel för ett resonemang kring en sak som de flesta undersökningar har gemensamt – att det ofta är fruktbart att fundera över:
1) om det överhuvudtaget finns ett samband, eller om det mest är en fråga om samvariation, dvs de två saker som påstås vara relaterade har inget egentligt samband, de råkar bara sammanfalla av andra skäl.
2) om sambandet finns men att orsak och verkan är tvärtom än den (ibland underförstått?) påstådda.
Två exempel från artikeln om den aktuella undersökningen:
”De som är nöjda med chefen har lägre stress och högre motivation. De bryr sig också mindre om sådant som trygghet, lön och förmåner.” Min tolkning av citatet: Det är viktigt att vara en chef som medarbetarna är nöjd med, annars kräver de bara mer trygghet, lön och andra förmåner. De kommer också att bli mer stressade och mindre motiverade.
Exempel på omvänt samband: Den som är starkt motiverad för själva uppgiften, bryr sig inte lika mycket om trygghet, lön och förmåner. Eftersom drivkraften är stark och arbetet meningsfullt minskar också behovet och betydelsen av chefen. Det viktiga är arbetet och vad som behöver bli gjort tillsammans med de andra som är inblandade i verksamheten. Eftersom behovet av chefen minskar läggs det inte heller lika stor vikt vid chefens egenskaper eller beteende. När chefens betydelse minskar, minskar också ”meningen med missnöjet”. Att vara nöjd med sin chef blir då en effekt av hög motivation, istället för att hög motivation är en effekt av att man är nöjd med sin chef.
”… 15 procent av de tillfrågade är missnöjda med sitt liv. En vanlig orsak till missnöjet är stress, vilket i sin tur ofta beror på hög arbetsbelastning eller missnöje med chefen.” Min tolkning av citatet: Missnöje med chefen skapar missnöje med livet.
Exempel på omvänt samband: Den som är missnöjd med livet, blir lätt missnöjd även med arbetslivet och några av de mest accepterade sakerna att lägga skulden på är just ”stress” och ”dålig chef”. Det lägger fokus någon annanstans än på mig och mitt liv och det är sällan någon synar innehållet i kritiken. Alla har fel och brister och att påpeka det man tycker är chefens är ofta lätt att få medhåll för – borde inte chefer vara perfekta? Att vara missnöjd med sitt liv blir då en orsak till att uttrycka missnöje med chefen, inte en effekt.
Jag säger inte att varken det ena eller det andra sambandet (om det överhuvudtaget finns något) är rätt eller fel, eller att undersökningen inte är både väl gjord, väl analyserad eller väl beskriven i artikeln. Resonemanget är mycket mer generellt än den nämnda undersökningen som fick tjäna som exempel i det här inlägget. Det enda jag vill säga är att ibland kan det vara bra att pröva en annan hypotes än den framlagda och i alla fall vara öppen för att de slutsatser som presenteras kanske inte är så enkla som de ofta framställs. (Om något tänker jag mig att sambanden är betydligt mer interaktiva än enkelriktade.)
Chefer är, enligt mitt sätt att se det, inte alltid roten till allt ont. Chefen bör därmed heller inte tillmätas betydelse för allt som är gott. En mer avslappnad inställning till våra chefer kanske skulle göra både cheferna, medarbetarna och verksamheten gott. Eller tycker du att det är bättre att stärka idén om att vi alla är beroende av att ha en fantastisk chef – för att kunna vara friska och lyckliga? Eller för att vi ska veta vad vi ska göra på jobbet (tydliga mål och instruktioner) eller om vi har gjort ett bra jobb (feedback)?
____
PS: På ett annat ställe där samma undersökning presenteras står det inte att chefer gör oss lyckliga, bara att missnöje med chefen (att vi tycker att vi har en dålig chef) gör oss olyckliga. Rubriksättning är inte heller lätt, men tyvärr är det det de flesta ser och den bild av chefskapet man förstärker. Vare sig man vill eller ej – apropå min egen rubrik :). DS
Läs pressmeddelandet från Wise Group som beställt undersökningen >>
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Hejsan!
Min erfarenhet är att det är sant! Under mina 37 år i yrkeslivet har jag haft tre fantastiska chefer och aldrig mått så bra som under dessa sammanlagt 16 år :). Så tyvärr, under 17 år var jag alltså underställd chefer som mer eller mindre gjorde mina arbetsdagar till ett helvete.
En chefs ledarskapsförmåga, rättspatos och arbetsmiljökunskaper är A och O för ett hälsosamt arbetsliv. En olämplig och ickefungerande chef kan… om hen vill… psyka bort en underställd från arbetsplatsen utan att behöva ange skäl och stå till svars. ”En känslig och komplex fråga”.. säger facket till sitt försvar när de sviker drabbade medlemmar.
Skrämmande fakta är att 10-15.000 anställda sjukskrevs med psykiska diagnoser mellan åren 2008-2012 och angav att mobbning var orsaken….
…och med tanke på att vi har en arbetslinje så borde rättssäkerhet garanteras för personal som drabbats av arbetsrelaterade skador och sjukdomar.
Frågan är väl vad ytterst ansvarig minister tänker göra för att tydliggöra arbetsgivarens ansvar för den psykosociala arbetsmiljön. Fakta är att psykisk ohälsa är landets vanligaste sjukskrivningsorsak och ska inte gå att blunda för längre.
Hej Barbro!
1) Mobbning är aldrig acceptabelt!
2) Självklart inverkar chefen – precis som alla andra relationer – på vårt välbefinnande. Jättetråkigt att hälften av dina hittillsvarande arbetsår har haft en så stark negativ inverkan på ditt liv. Jag har också haft chefer jag inte har trivts med och befunnit mig i situationer som sugit musten och energin ur mig på olika sätt. Det önskar jag verkligen ingen! En känsla jag har haft i en sådan situation är att man är väldigt utlämnad och maktlös. Orsakerna till att situationerna (som jag har varit i) har uppstått men också att de har varit svåra att komma ur har till stor del berott på de föreställningar om ledarskap, chefskap och medarbetarskap som funnits och gjort det svårt både för mig, min chef och min omgivning att agera annorlunda än vad vi gjorde. En sådan grundföreställning är just chefers betydelse och makt. Hade det inte varit så prestigefullt att vara chef med därtill hörande idéer om att man har rätt att göra en mängd saker utan att ifrågasättas men också att man som chef har ”rätt” även när man har fel, eller mest oinformerad. Detta i kombination med idéer om att medarbetare är lojala genom att rätta in sig i ledet, ”vara tysta, lydiga och tacksamma” osv, gör det riktigt svårt att komma till rätta med en osund situation.
Det är dessa föreställningar som jag tycker att jag känner igen i många resonemang om chefer. Vi gör oss mer beroende av dem än vi behöver. Vi – både medarbetare och chefer – skulle kunna ha en annan inställning till varandra än att den ene tillskrivs, och därmed också ges, orealistiskt mycket betydelse för allt möjligt: beslutens kvalitet, verksamhetens utveckling, medarbetarnas hälsa osv.
Om grundföreställningen är att det är chefer som är utgångspunkten för det mesta kommer varje resonemang som stärker den tesen att stärka idén om att vi andra är maktlösa. Därför fastnar min uppmärksamhet ofta på den sortens resonemang. Rubriker och andra uttalanden har en utgångspunkt – mer eller mindre reflekterat, mer eller mindre medvetet – som gör att två saker som har ett samband (eller samvariation) lättare sätts i ett visst orsak-verkans-förhållande än något annat. Det innebär inte att det är fel.
Det jag tycker att vi alla, även jag, behöver bli mer medvetna om är dels vilka grundföreställningar vi dras med som gör att vissa samband verkar mer rimliga än andra (så i alla fall man själv kan ifrågasätta dem), dels vara medveten om vad man gör med världen när man väljer att föra fram det resonemang man väljer.
Genom att ständigt stärka betydelsen av chefen eller ”ledarskapet” gör man övriga inblandade maktlösa. Och en maktlös person, ett offer, blir nästan helt säkert mer olycklig än man skulle behöva vara, även om man har en idiot, elaking, psykopat… till chef.
Jag säger absolut inte att det ena är rätt eller fel, bara att vi behöver vara öppna för tvivel ibland.
Det sagt, så är min huvudpoäng i inlägget ovan att det ofta är både intressant och relevant att ifrågasätta de samband som framförs med hjälp av olika undersökningar – oavsett vem som gjort dem – för att bättre förstå både undersökningens och ens egna grundantaganden men också för att kunna ta ställning till vilken värld man bidrar till när man säger det man säger. Det gör det lättare att själv välja vad man vill stärka och också lättare att motivera sina val om det skulle behövas. Det underlättar därmed också samtalandet och diskuterandet på arbetsplatsen. Då kanske frågor som varför, ifrågasättande av beslut mm inte skulle behöva kännas som anklagelser eller kritik. Då kanske vi också skulle få mer frimodiga, engagerade och sunda arbetsplatser, trots våra olikheter och tillkortakommanden.
Som vanligt ett alldeles för långt svar :). Tack Barbro för din kommentar! Och tack till dig som orkade läsa hela!