Ett annorlunda arbetsliv

Dag ut och dag in, samma sak. Den ena dagen är den andra lik. Arbetsdagarna rullar på som de alltid har gjort. Logga in, jobba, fika, jobba, lunch, jobba, trefika, jobba lite till och känna att sista timmen segar sig fram innan hemgång. Same procedure every day. För de allra flesta, men inte på samma sätt för alla.

För alla som känner sig annorlunda på jobbet är också varje dag sig lik fast på ett helt annat sätt. Den gnagande oron för hur resan till jobbet ska bli, och om just den här arbetsdagen överhuvudtaget kommer att fungera. ”Kommer jag fungera?” Det kan också handla om att varje dag är sig lik på fikaraster och luncher. Om att känna sig osynlig, utanför och liksom ”bara annorlunda”. Känslan av att andra blir besvärade i ens närhet och inte riktigt vet hur de ska bete sig. Tystnad, misstänksamma blickar, himlande ögon och suckar. Alla tycker och tänker något, men ingen säger något, ingen FRÅGAR, lyssnar eller bryr sig.

Med annorlunda menar jag inte bara dem som har psykisk ohälsa, funktionsnedsättning, eller ”inte är som alla andra”, som mig som är homosexuell och har personlighetsdraget högkänslighet. Jag menar även dem som kanske har alkohol- och drogproblem eller är utsatta för fysisk och/eller psykisk misshandel av en partner, presterar sämre och har hög sjukfrånvaro.

Jag vill lyfta upp detta för att uppmana alla att måna mer om varandra på jobbet och verkligen se ALLA. Har nämligen nyligen hört skräckexempel på hur det kan vara på en del arbetsplatser. Är det någon som inte verkar må bra, drar sig undan eller kanske är borta mycket. Våga fråga! Ett förslag är att alla chefer börjar föregå med gott exempel och uppmuntrar sina medarbetare att se varandra. Det är inte okej att någon är på en arbetsplats år ut och år in och har samma annorlunda arbetsliv varje dag, utan att någon reagerar.

Det är inte okej att någon mår dåligt på jobbet, vare sig för sin egen eller för kollegornas skull. Ett sätt är att skapa öppenhet på arbetsplatsen. Att det är helt okej att vara den man är och sticka ut från mängden. Och att det är okej att få berätta att man mår dåligt. Det är dags att agera nu! Se, fråga och lyssna, även i tystnaden.

Ta hand om er och varandra!

Suzanne Vikström
Senaste inläggen av Suzanne Vikström (se alla)