Flickor och unga kvinnor i utanförskap
Jag har arbetat som polis i många år. Under alla dessa år, har jag mött människor som på ett eller annat sätt har stått utanför samhället. I många hänseenden har jag känt mig otillräcklig, som så ofta när man står på andra sidan skranket.
En av de saker som jag har blivit allt mer uppmärksam på är hur lite av samhällets resurser som går till flickor och kvinnor.
Pojkar, unga män, står alltid främst och i fokus för samhällets insatser. Både i positivt såväl som negativt hänseende. Flickorna nämns sällan. Så inte nog med att de lever i utanförskap, de är också osynliga för omvärlden.
Hela generationer av kvinnor går förlorade för samhället. Och ingen uppmärksamhet väcker det.
Visst, det finns organisationer som är inriktade på flickor och kvinnor. Men det räcker inte, eftersom samhället inte kan förändras enbart med hjälp av eldsjälar, det måste mer till. Det handlar inte om brist på uppskattning och respekt för eldsjälarnas arbete. Det jag menar är att det civila samhället inte ensamt kan bära ansvar för utveckling och förändring, det måste även komma inifrån den demokratiska staten. Det innebär att stat, kommun, företag, organisationer och vi som individer måste vara aktiva i förändringsarbetet.
Till och med i idrottsvärlden som borde ha jämnt fördelade resurser är flickorna förfördelade.
En kvinna som växte upp i Rosengård, men numera är välutbildad och har flyttat till ”finare” område, berättade för mig att hennes dotter spelar fotboll. På ena sidan spelar flickorna, 40 stycken och de har en (1) tränare. På andra planen spelar pojkarna. De är visserligen 70, men har fyra (4)tränare! Och det här är i en välbärgad del av Malmö. Det jag vill säga med det är att om inte ens något så odramatiskt som barns idrottsutövande kan vara jämställt, är det kanske inte så märkligt att jämställdheten inte genomsyrar resten av samhället heller.
Som polis såväl som i mitt privata liv och mitt nya yrkesliv ser jag hur samhället lägger fokus på pojkarna och mycket litet på flickorna. Det är både frustrerande och ledsamt på samma gång.
Utanförskap ser olika ut för pojkar och flickor i segregerade områden. Ett samhälle som värderar pojkar högre, ger dem mer frihet emedan flickorna får finna sig i att komma i andra hand – om ens det. Utanförskap innebär också innebrända resurser för samhället. Stigmatisering som följer på utanförskapet är inte lätt för en människa att bli fri från, såvida hen inte själv tar sig loss och går sin egen väg.
Jag och en kollega arbetar just nu med ett inkluderingsprojekt för flickor och unga kvinnor. För att vi ser ett stort behov. Vi vill motivera flickorna till goda studieresultat som kan ge en väg ut ur utanförskapet. Vi vill arbeta för att nå ut i den värld som regeras av normer som stänger kvinnor och flickor ute, men det är inte enkelt. Att väcka intresse för flickors utveckling och utbildning, för deras möjlighet till arbete är ännu svårare. Om man betänker vad utanförskap kostar ett samhälle, hur kan det då vara att så lite resurser sätts till flickors utveckling och möjlighet till framtid? Hur länge ska vi acceptera det?
Vad kostar utanförskapet utifrån samhällets perspektiv, avseende såväl ekonomiska resurser som individuellt lidande?
Hur skulle det se ut om vi istället för att behöva lägga resurser på effekterna av ett uteslutande samhälle, investerade tid och pengar på att ge flickorna förutsättningar att klara sina studier, hjälpa dem till stärkt självkänsla, mod och lust, vilja och möjlighet att ta sig fram i det samhälle de faktiskt är en del av?
Jag är i vart fall beredd att göra något. NU!
- Tänk om, tänk nytt - 14 december 2015
- Bryta mot osynliga regler på jobbet - 30 november 2015
- Utveckling och effektivitet - 16 november 2015
