Har vi glömt bort konsten att diskutera?
Jag har varit på många möten i mitt liv. De har varierat kraftigt vad gäller syfte, längd och innehåll. En sak har de däremot nästan alla haft gemensamt – man måste räcka upp handen och vänta på att någon säger att det är ens tur innan man får säga något. Jag är innerligt trött på det!
Ibland får jag känslan av att vi i Sverige inte kan prata med varandra utan talarlista. Vad är det för fel på ett ”äkta” samtal? Där man bryter in när man tycker att man har något att säga i sakfrågan. Där engagemanget och uppmärksamheten ligger på det som diskuteras, inte på turordningen.
Jag har haft förmånen att i ett sammanhang under cirka 20 års tid öva mig i att delta i diskussioner utan handuppräckning. För mig har det blivit det mest naturliga sättet att delta i en diskussion, dvs när jag har något som jag tycker passar att säga så säger jag det när en öppning visar sig. Jag förväntar mig att även de andra gör likadant, men se det går oftast inte.
Om jag ’bryter’ mot traditionen om att be om lov att få säga något får jag (ofta) kommentarer i stil med ”det är inte din tur”, ”det finns andra som vill prata”. Som om jag gör fel och behöver tillrättavisas. Är det mitt fel att vi inte längre kan diskutera en sak utan att ha talarlista? Är det mitt fel att diskussionen fragmenteras eftersom det tydligen är viktigare att följa den ordning som folk har räckt upp handen i, än den ’ordning’ som kommer av ett samtal växer till sig, böljar fram och tillbaka och där sakfrågan – diskussionen – står i centrum?
Och, inte minst, varför är det jag som måste anpassa mig? Varför är det ingen som kommer med tillrättavisande kommentarer när mötesdeltagare sitter och räcker upp handen? Det är ju minst lika irriterande att en intressant diskussion bryts för att näste man på talarlistan vill prata om något helt annat än det som just då är aktuellt i samtalet.
Vad gör det med vårt samhälle om vi som medborgare inte längre förmår att ta oss en plats i ett samtal? Om vi inte längre har fokus på att delta i samtalandet utan på att var och en, i tur och ordning, får säga sitt, utan någon starkare koppling till det som redan sagts. Blir inte det mer av en räcka småmonologer än ett samtal?
Att delta i och bidra till en bra diskussion är inte någon självklar kunnighet. Det krävs övning för det. Om man aldrig får tillfälle att öva sig kommer vi snart att förlora konsten att delta i en diskussion. Allt vi kommer att kunna är att delta i formaliserade möten. Vem tjänar på det? Sakfrågan? Medborgarskapet? Samhället? Eller den som vi ger makten att fördela ordet?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Precis! ”Talarlistans effekt på dialogen” – det finns mycket att säga om detta. Jag HATAR handuppräckningssamtal. Föredrar i så fall regelbundna ”rundor” om man vill försäkra sig om att inte någon aspekt försvinner. (Och om samtalet drivs av pedagogiska skäl – alltså att man vill ”lära folk” att samtala eller att de ska ”personlighetsutvecklas” av att få bli lyssnade på kan man göra på liknande sätt. Men handuppräckning och talarlistor dödar såväl dialogens innehåll som samspelet.
När man känner engagemang vill man ju gärna uttrycka det och helst inte vänta på sin tur. Själv tror jag det handlar om den svenska möteskulturen. Ingen får bli glömd och alla har rätt att säga sitt i tur och ordning. En helt ok tanke med det, även lite lågmälda personer sitter ibland och klämmer på något briljant. Men jag håller med om att det ofta är på bekostnad av den ”röda tråden” i diskussionen. Sen tror jag att engagemang som pockar på att uttryckas ibland misstolkas som att nu har vi en konflikt och kanske riskerar vi att vi blir arga på varandra. DET tycker många är obehagligt!
Hej Maria & Gunilla!
Vad skönt att jag inte är ensam. Jag förstår att handuppräckning ibland kan vara ett sätt att organisera en debatt eller diskussion men det är INTE det enda sättet. Jag håller med Maria om att ’rundor’ är ett sätt att säkerställa att alla har fått minst en öppning att säga något. Däremot tycker jag att man också har rätt att faktiskt INTE säga något. En uppmaning att säga något kan ju uppfattas som ett tvång och inte ett erbjudande. Det är också något som glöms bort ibland, tycker jag.
ABSOLUT; Gunilla! Visst finns det de som tycker att det är obehagligt med engagerade människor. Att någon tycker att något är viktigt innebär ett ställningstagande. Att inte ta samma ställning kan kännas eller (miss)förstås som en konflikt. Men vill man ha engagerade människor måste man också ha utrymmet och förmågan att hantera olikheter i synen på X, prioriteringar, val av metoder, hur man ser på vad som är ett bra arbete etc. Att ha konflikter är naturligt, att inte vara eller ens kunna komma överens är också normalt. Att inte kunna hantera att vi är olika och att vi inte är överens, det kan däremot leda till allvarliga problem för verksamheten och de som är inblandade.
Om man tycker det är bra med engagemang, måste vi också lära oss att hantera sådant som är förknippat med det, dvs känslor och känsloyttringar av olika slag: ilska, konflikter, besvikelser, gråt mm. Ett gott arbetsliv kan därför inte vara rensat från mänsklighet. Att kunna (ha förmåga/att ha övat sig i att) föra ’äkta’ samtal och diskussioner om ens engagemang och hur man ser på verksamheten är därför viktigt för ett gott arbetsliv…tycker jag :).
Tack för kommentarerna!
Jag tycker att formen ska anpassas till vilket slags möte det är. Dessutom är det bra att variera, just eftersom en form inte passar alla.
Tycker väl i och för sig inte att det är särskilt konstigt att folk blir irriterade om det är ett sammanhang med talarlista och handuppräckning som praxis och du bryter in utan att räcka upp handen. Det är ju samma sak som att gå före i kön med motiveringen att du inte gillar köer som form. Klart att man blir irriterad då, ifall man väntat en stund på sin tur. Bättre då att föreslå en diskussion om vilken mötesform ni ska ha.
Det som jag oftast blir irriterad på är möten där jag märker att samma personer hela tiden får ordet medan någon sitter och försöker komma till tals utan att lyckas, och att mötesledaren inte gör någonting åt det. Det kan jag bli riktigt upprörd över. Men så är jag också föreningsmänniska i grunden och tycker att mötesledaren har en viktig demokratisk roll.