”Jag har ju månadslön”
Har ni hört det uttrycket ofta? Det har jag!
Jag förstod att det betydde något åt manana-hållet. Ingen brådska. Eller snarare. ”Jag” har inte bråttom. Jag minns att jag från början skrattade åt det. Tyckte att det var en ganska avslappnad inställning. Jag sa det säkert flera gånger själv. Men efterhand började jag fundera på vad det var man signalerar med ett sådant uttryck.
Och jag slutade använda det. Blev nästan lite beklämd istället.
Visst kan man tolka det som avslappnat, ganska skönt att inte känna sig stressad utan göra saker och ting i den ordning som de behöver göras. Ungefär.
Men jag förstod att det många gånger betydde ”jag bryr mig inte” eller ”jag kan inte påverka någonting, därför är det lika bra att luta sig tillbaka”. Båda de tolkningarna ger vid handen att någonting i ens arbetsmiljö är fullständigt fel. Antingen det eller också har man felaktig inställning till sitt jobb. Ibland handlar det säkert om att raljera och det kan ju vara lite kul kanske.
Men när man som jag har hört det ett ansenligt antal gånger, blir det inte lika roligt.
Nej, jag menar att det här är ett uttryck som säger att man känner sig maktlös och att det liksom inte spelar någon roll om saker och ting inte blir gjorda, för ”jag har ju månadslön”.
Och om jag inte har makt att påverka mitt arbete, hur mår jag då på min arbetsplats?
Någonstans har en verksamhet kollapsat om det är så underställda känner sig.
Att vara delaktig, bli bekräftad och stärkt och ha möjlighet till utveckling är grundläggande behov, hos människor. I den stund dessa behov inte är tillfredsställda uppstår ett vakuum mellan verksamheten och dem som arbetar i den.
Det är den ena delen.
Den andra handlar om engagemang, kommunikation, kompetens, mandat och ansvar. Ett uttryck som ”jag har ju månadslön” signalerar brist på engagemang, en känsla av att inte ha mandat att utföra mitt jobb på bästa sätt även om jag har kompetensen. Ergo det är inte mitt ansvar. Och jag har min lön ändå.
Och det är precis det jag menar med att en verksamhet har kollapsat. För har man inte i verksamheten lyckats tillfredsställa de enklaste behoven och man dessutom fråntar människor deras möjlighet att påverka sitt eget arbete eller sin egen arbetssituation, ja då fungerar inte verksamheten i slutänden. Resultaten uteblir.
Inte det att människor inte utför sitt jobb, men många ger upp sina drömmar och ambitioner. Och därmed slutar verksamheten att utvecklas eller utvecklas mycket lite.
Finns det någon lösning på detta då?
Tja, för min del ser jag det som en fråga om tillit. Att ha tillit till människors förmåga att lösa sina uppgifter, till deras kreativitet och förmåga hitta verksammare metoder. Det är också en fråga om bekräftelse och uppmuntran, att det finns utrymme för andhämtning och reflektion och att ta anställda på allvar. Det är inte så enkelt som det låter och det finns flera faktorer som spelar in, men en sak är säker – någonstans måste man börja. #Ettgottarbetsliv
- Tänk om, tänk nytt - 14 december 2015
- Bryta mot osynliga regler på jobbet - 30 november 2015
- Utveckling och effektivitet - 16 november 2015