Kommer ni till er rätt?

/i , , , , , , /av

Jag har precis kommit ut med en bok ”Komma till tals, komma till sin rätt, komma till rätta med. Om organisatoriska arbetsmiljörisker och hur man kan hantera, förebygga och bedöma dem.” Rubriken är just de tre aspekter på organisatorisk arbetsmiljö som ingår i den organisatoriska skyddsrond jag har utarbetat och som du fritt kan ladda ner från min hemsida. I förra veckan skrev jag om att komma till tals. Denna gång om att komma till sin rätt*.

Med att komma till sin rätt menar jag inte bara den enskilde personen utan även gruppen, arbetsplatsen eller verksamheten i stort. Att känna att de resurser – tid, engagemang, kunskap, kreativitet, nyfikenhet, samverkanspotentialer, beslutsförmåga med mera – som finns tas tillvara. Det är att komma till sin rätt. Att syssla med sådant man ser som meningslöst eller som man i varje fall inte ser någon mening med i förhållande till det uppdrag eller de kunder verksamheten är till för, är inte att komma till sin rätt.

Att inte komma till sin rätt leder till frustration. Om man inte får till en förändring så kan man välja att ge upp och inse att det finns förlorade potentialer i verksamheten eller så kan man tänka att man behöver kompensera för de brister som finns och jobba än hårdare för att hinna med både det man ser som mindre meningsfullt och det som man ser som viktigt för att känna att man har gjort ett bra jobb.

Gör ont värre – i all välmening

Båda strategierna har risker för den enskilde såväl som för verksamheten. I botten av båda situationerna ligger dock en känsla av att inte kunna göra sig förstådd. Kanske till och med att känna sig ensam och övergiven i sin ambition att leverera ”bra verksamhet”. Det är lätt att se det osunda i att arbeta mycket. Det är också relativt lätt att veta vilka åtgärder man kan ta till för att minska arbetsbördan; att prioritera bland arbetsuppgifterna, att man går hem när arbetstiden är slut, att man arbetar deltid för att kunna återhämta sig och så vidare. Om problemet är arbetsbelastning är dessa åtgärder fullt relevanta.

Om problemet däremot är att man inte kommer till tals eller att man inte tycker att resurserna används väl, finns det risk för att problemen förvärras. Nu blir det ju ännu mindre som blir gjort, än mindre tid att göra det som behöver göras, ännu färre möjligheter att komma till tals eller komma till rätta med det man ser som angeläget att åstadkomma. Att inte kunna skilja på stress på grund av arbetsbelastning och stress på grund av frustration över dålig organisering kan således leda till att man, i god tro och i all välmening, förvärrar situationen.

Så, hur är det på din arbetsplats: Känner du att du och dina kollegor kan stå för hur de resurser som finns används? Att de tas väl tillvara – oavsett om det handlar om tid, pengar, kompetens, engagemang etc? Om inte, vad har ni för strategier för att hantera eller förändra situationen?

Skäms du?

Jag arbetar mycket i den offentliga sektorn och där går det nästan alltid att göra mer, om man bara hade mer resurser. På många ställen så är resurserna inte bara begränsade utan snarare alldeles för små i förhållande till det uppdrag och den mängd arbete man har. Det pratas då ofta om de bristande resurserna. Även om det är en helt korrekt analys måste man också hitta sätt att hantera det dagliga så man inte blir sjuk innan den mer långsiktiga situationen är löst.

I sådana fall kan det hjälpa att fokusera på de resurser man har och säkerställa att man tycker att de används så väl det bara går – att prioriteringar och arbetssätt är rimliga och välgrundade, att tiden läggs på väsentligheter och inte på dålig ordning, att reparera misstag, meningslösa möten med mera. Då kan man förhoppningsvis i alla fall känna att man kan stå för de val man som enskild och som grupp gör på jobbet. Om man börjar skämmas för hur resurserna används är det däremot mycket närmare både ökad personalomsättning, ohälsa och sjukskrivningar. När arbetsplatsen tystnar för att man inte vill att andra ska fatta vad man gör därför att man skäms över det, då är det troligen riktigt fara å färde. Jag hoppas att ingen som läser detta har det så, men var uppmärksam på pratet i och om verksamheten så kan ni tidigt höra i vilken riktning ni är på väg.

För konsten är ju inte att fatta att man mår dåligt på arbetsplatsen. Det räcker ofta att vara där en liten stund så känner man att här är något som inte är helt sunt. Det brukar inte heller vara så svårt att förstå att en person har blivit sjuk när man hör deras berättelse i efterhand. Det svåra är att höra vad som är på gång innan det har lett till ohälsa och sjukskrivningar så man kan göra något åt situationen. Det är framförallt det den organisatoriska skyddsronden är till för – att arbeta förebyggande så man undviker ohälsa.

 

—————-

* I detta fall avser jag inte de personer som inte har möjlighet att utnyttja sin kompetens därför att det inte är en del av arbetsplatsens kompetens, exempelvis att man är utbildad bibliotekarie men arbetar som brevbärare. Det är en annan problematik. I detta fall avser jag de resurser som de berörda kan och vill lägga ner i arbetet men inte känner att de kan eller får av organisatoriska skäl.

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)