Är kommunikation alltid bra?
För ett tag sedan var jag på ett seminarium om interventioner. Ett grundantagande var att kommunikation alltid var bra och om man inte mådde bra på en arbetsplats så var det kommunikationen som behövde förbättras. Så man intervenerade i en dålig arbetssituation genom att öka och bredda kommunikationen på arbetsplatsen. Trots alla ansträngningar blev resultatet nedslående. Det blev bättre siffror (i de uppföljande enkäterna) den första tiden men efter ett tag så sjönk de igen. Varför visste man inte. Det skulle man forska vidare kring.
Det jag slogs av var: tänk om grundantagandet att kommunikation alltid är bra, är fel? Tänk om vi kommunicerar på ett sådant sätt att vi gör ont värre ju mer vi kommunicerar? Trots att vi vill motsatsen och trots våra goda intentioner? Och då syftar jag på den vardagliga kommunikationen. Inte när syftet är att göra illa, trycka ner någon eller dylikt. Utan om hur vi i allmänhet resonerar kring olika frågor på våra arbetsplatser.
Samma sak slog mig i förra veckans diskussion på Nätverk Arbetslivet rörande årets arbetslivsfloskler från Visions tidning. Även om avsikten är god när man säger en sak så innebär det inte att effekten blir ”god”.
I det aktuella fallet var det uttrycket ”Det gäller att se möjligheterna, inte hindren” som diskuterades. Det hjälper inte om den som säger det har de bästa intentionerna, eller ens om det är ”sant”, om den som hör det, egentligen hör: håll tyst, diskussionen är avslutad, kritik får ej andas, farhågor får ej yttras, osv. Och om man ändå skulle drista sig till att ”se hindren” så är man negativ, illojal, gnällig och förändringsobenägen.
Tyvärr blir det då att den som säger ”Det gäller att se möjligheterna, inte hindren” faktiskt riskerar att bidra till en sämre arbetsmiljö – trots viljan till det motsatta (därmed inte sagt att det alltid är så, men som exempel).
Ett liknande resonemang kan man också föra om kroppen. Jag känner en sjukgymnast som med bestämdhet hävdar att rörelse INTE alltid är bra. Till skillnad från de flesta i hennes bransch som säger att rörelse (i princip) ALLTID är bra. Rör man sig fel och det är det som skapar det onda, så blir det onda värre om man fortsätter att röra sig så. Mer rörelse är då inte lösningen. Att lära sig att röra sig annorlunda är däremot ofta en framgångsrik intervention.
Tänk om det är detsamma med kommunikationen? Det är inte mängden, formen eller frekvensen, utan innehållet. Ju mer vi pratar (på samma sätt) ju värre blir det? Hur ska vi då kunna prata annorlunda?
Ett första steg blir att kunna analysera det språk vi använder: Varför säger vi som vi säger? Var kommer argumenten ifrån, vilka tankefigurer gör det möjligt och rimligt att säga så här ? Vem vinner på att vi resonerar så här? Vem förlorar? Vem får makt och vem får inte? Vem inkluderas och vem exkluderas? Stämmer de potentiella effekterna med mina idéer om ett gott arbetsliv?
Det är en högintressant analys för varje arbetsplats att göra. Pröva själv får du se. Du kan bli förvånad över vilka ord och uttryck du inser att du måste sluta säga. Även om de inte är en floskel.
—————–
När jag googlat på arbetslivsfloskel kom även Unionens tidning Kollega upp. De har en liknande tävling med andra floskler.
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
För åskådlighetens skull så kommer här ett utdrag från den diskussion jag nämner ovan.
”Jag tror att anledningen till att punkt 3 – ”Det gäller att se möjligheterna, inte hindren” – kommer upp på floskeltoppen är att det är något man hört som egentligen betyder något annat. Det ”problematiska” med språket är ju att ord betyder olika saker och ger en mängd associationer. Att säga några få ord kan ibland innebära bara just orden men oftast finns det också ett bagage med i orden. De sägs inte men de åker så att säga ändå med som ”fripassagerare”
Att säga ”Det gäller att se möjligheterna, inte hindren”, innebär för väldigt många en erfarenhet av att man inte får ställa frågor, ha invändningar, ventilera farhågor, fråga efter motiveringar till beslut eller liknande. Det likadant med svepande uttalanden om ”förändringsobenägen”. Förändringsobenägen vill ingen vara så då väljer man att tystna. Liksom när man möts av punkt 3.
Detta oavsett om den som sagt det har den avsikten eller ej. Orden säger en sak, ”fripassageraren” en annan. Tolkningen blir – baserad på erfarenhet – att det sägs för att ”hålla oss i schack” snarare än att fokusera på utveckling, lösningar, engagemang eller delaktighet.”
Intressant vinkling, Lisbeth. Huvudet på spiken i vanlig ordning, tänker jag. :)
Jag associerar till en grupp där jag var anlitad för att jobba med personalhandledning för ett bra tag sen. Kanske det får bli ett blogginlägg imorgon…
Kontentan var att det nog inte hade spelat någon roll hur mycket vi snackade om gruppens arbete och verksamhet, för det fanns saker som låg utanför deras makt att påverka. Man såg kommunikation som en lösning på ett problem som inte låg på den nivån. Det kan nog jämföras med att behandla symptomen på en sjukdom istället för sjukdomen…
Chefen säger:
-Är det någon som inte är med, för nu skriver jag på detta kontrakt?
Inför ett stort svårt affärsavtal med församlad personal. Ingen säger något.
Chef samlar avdelningen för genomgång av strategiplanen för att lyfta resultatet andra halvåret. Genomgången är klar. Chefen och anställda har upplevt friktioner i samarbete och missförstånd på alla vis.
Chefen känner sig föranledd att kommentera:
– Vi har ju haft vissa problem med samordningen i projekten. Nu är det viktigt att vi skärper oss för att nå våra mål. Om ni har några förslag så känner er fria att vädra dem här och nu.
Vid konflikter finns det massor av exempel där mer kommunikation på samma vis ofta inte är så produktivt.
Ord kan skada eller såra, men lösningen är i min erfarenhet inte ”nya” ord utan att klargöra för sig själv observation och intention innan man talar.
Därefter välja medvetet när jag vill förstå eller bli förstådd löpande under mötet med den andre.