Ledarskapet och dess helighet

/i , , , , , /av

blod-sved-og-tarerJag läser just nu en bok av Camilla Sløk, Copenhagen Business School: Blod, sved og tårer – om ansvar og skyld i ledelse (2014)*. En bok jag varmt rekommenderar för den som är intresserad av ledning och ledarskap.  Camilla Sløk fördjupar sig i relationerna mellan ansvar och skuld. Är det samma sak eller är det två olika saker? Går det att ha ansvar utan skuld? Vad får det för konsekvenser om vi tänker att chefskapet/ ledarskapet bara inbegriper ansvar och inte skuld? Varför är det så svårt att tänka – och prata om – skuld? Frågor att fundera över – jag återkommer med Camilla Sløks syn på frågorna i nästa blogg :).

Det heliga i ledarskapandet

Denna gång tänkte jag återge ett annat avsnitt i boken. Avsnittet är baserat på en artikel av Keith Grint, Warwick Business School: The sacred in leadership. Separation, Sacrifice and Silence (2010)**. Grint skildrar i artiklen tre saker som ledarskapet, eller egentligen makten, har gemensamt med hur man skapar (konstituerar) helighet. Parallellerna han tar fram är:

1) Separation: Det måste skapas en skillnad mellan helighet (gud) och värdslighet (människan). En skillnad som omhuldas även i arbetslivet – det måste vara skillnad på ledare och medarbetare.

2) Offer: Det inbegriper människan som offrar något för sin gud – pengar/saker eller genom att avstå från vissa beteenden. Offertanken finns också ofta med i berättelsen om (stora) ledare. De offrar några för att rädda flertalet eller så offrar de sig själva, sitt liv eller något som är värdefullt för dem för ”saken” (jmf Gud som offrade sin som Jesus för världen). Inte så svårt att översätta till arbetslivet där chefen är den som får ansvar för att göra sig av med de som inte längre får plats för att företaget ska överleva.

3) Tystnad (eller gudsfruktan, på danska aerefrygt): såsom församlingen förväntas förhålla sig gentemot det heliga. Även detta en parallell till ledarskapet där ledarens omgivning – ibland utan att ledaren vill det – förväntas vara tysta och inte protestera eller göra motstånd mot ledarens (upphöjda?) insikter och beslut. Deta är maktens baksida. För även om det i det korta loppet kan vara attraktivt att människor runt en bara följer en, så behöver ledaren input från medarbetarna/omgivningen.

Jag känner igen alla tre paralleller från arbetslivet. Genom separationen, offret och tystnaden ”gör” vi helighet av ledarskapet. Jag har ofta fascinerats av hur starka de här tankefigurerna om chefen är: även när chefen inte vill det. Lydnad kan vara skönt till en början men i längden är det ohållbart. Om inte människor protesterar när något verkar konstigt kan det gå riktigt riktigt galet.

… och sen kommer?

Vilket påminner mig om ett samtal jag hade med en chef på ett stort svenskt företag som envist hävdade att hans enda trygghet var att hans underställda tog egen ställning till alla hans beslut. Protesterade eller frågade när något verkade konstigt. ”Jag fattar en massa beslut. Om människor runt mig bara skulle godkänna dem för att jag är chef och inte för att besluten verkar rimliga kommer det att slinka igenom en mängd konstigheter. Det har vi inte råd med. Då får vi en sämre verksamhet. I längden kanske ingen verksamhet alls.”

Han ville verkligen att alla skulle utnyttja sitt kunnande och sin autonomi, men han fick arbeta hårt för att omgivningen 1) skulle tro på det  och att det inte var en ”fälla” och 2) verkligen utövade det genom att ställa frågor, visa på icke-önskade konsekvenser mm. De där bilderna vi har i våra huvuden av vad en chef är och vilket förhållningssätt vi förväntas inta gentemot chefen eller ledningen, de sitter djupt. Jag är övertygad om att vi behöver förändra den grundbilden av vad det innebär att vara ”ledare” respektive ”följare” för att få till ett både produktivt och hållbart arbetsliv. Eller vad tror du? Det kanske inte är önskvärt?

Det kanske inte är riskfritt att byta tankefigur, för till vad ska vi byta? Allteftersom religion får en minskande betydelse för våra metaforer och bilder av hur vi bör leva (i alla fall i stora delar av världen) – vad kommer då istället? Att alla blir sin egen gud och att vi därmed inte har någon annan att svara inför än oss själva? Då behöver vi ju fundera över andra sätt att förhålla oss till oss själva såväl som till gudar, chefer och medmänniskor för att skapa en mening med vår (sam)existens? För vad gör det med vårt samhälle om ingen känner ansvar eller mening utöver sig själv?

Det sista frågorna kommer med anledning av en artikel av en kollega, Bengt-Åke Wennberg, som skriver om behovet av att finna andra sätt att bygga vårt samhälle på eftersom de principer vi idag använder utgår från en produktionslogik. En logik som blir allt mer irrelevant i ett tjänstesamhälle. Läs artikeln >> … och ta gärna en titt även på hans andra inlägg.

 

* Sløk C (2014): Blod, sved og tårer – om ansvar og skyld i ledelse (2014). Jurist- og Ekonomiförbundets Forlag, Köpenhamn. På danska. Kan beställas på Adlibris.

** Grint K (2010)l: The sacred in leadership. Separation, Sacrifice and Silence. Organization Studies 31:89-107.

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)