Ledningsgrupp som alibi?
Jag tänkte ta upp tråden från Cecilia Sahlströms inlägg tidigare i veckan och vara en aningens provocerande i veckans blogginlägg.
Jag har ett tag funderat över alla dessa ledningsgrupper som finns överallt. I alla fall inom offentlig sektor. Jag har inga vetenskapliga bevis för det men jag har en känsla av att det är ett fenomen som har växt de senaste decennierna, men också att de har skiftat i funktion.
När jag började arbeta så fanns det en verksamhet och en chef. Ville chefen säga något så samlades man och ville hen diskutera med någon särskild så gjorde hen det. En rätt så traditionell hierarkisk och auktoritär idé om hur en chef skulle vara och hur ledning gick till. Ledningsgruppen var benämningen på den grupp där de högsta cheferna ingick.
De första ledningsgrupperna på lägre nivå som jag stötte på var ett sätt för chefen att få bättre informationsunderlag och förankring kring olika verksamhetsfrågor. Ambitionen var bättre beslut men kanske också en lite mer demokratisk anda i organiserandet än att chefen skulle tänka och besluta allt utifrån sin horisont.
När det nu finns ledningsgrupper i nästan varje verksamhet med mer än en handfull anställda så undrar jag om det är den funktionen ledningsgrupperna fortfarande har? Ibland får jag nästan en känsla av att det är för att slippa prata med ”resten” som man inrättar en ledningsgrupp.
En ledningsgrupp kan man som chef ofta själv välja. Det är bara att hitta ett någorlunda legitimt skäl till urvalet (funktion, kompetens, personlighet, nätverk, erfarenhet…). Har man då rekryterat dem allihop är risken hög att det blir en ja-sägar-klubb. Då blir inte besluten varken bättre eller mer förankrade. Man har bara skaffat sig ett alibi för att inte behöva prata med resten av personalen. Även om det inte är vare sig det uttalade eller medvetna syftet med ledningsgruppen så är det den funktion det får; genom ledningsgruppen behöver man inte prata med den övriga personalen.
Hur är det på er arbetsplats? Har ni en ledningsgrupp? Varför tror du att den finns? Vad har den för funktion? För att få en bredare och bättre diskussion kring verksamhetens olika frågor? För att slippa prata med den övriga personalen?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Bra fråga, både relevant och välbehövlig. Jag fick tänka efter ordentligt och känner mig inte helt säker på svaret.
Jag har ju jobbat i offentlig verksamhet, där fanns ledningsgrupper lite här och var. Jag har ju själv suttit i en sådan, med andra mellanchefer. Sektionschefen och biträdande sektionschefen var alltid ”ordförande”.
Allvarligt talat avskydde jag att behöva gå på alla dessa oändligt tråkiga möten, som aldrig gav någonting. Jag kan inte för mitt liv komma på ett enda argument för gruppens existensberättigande utifrån vad den åstadkom.
Utifrån mitt perspektiv snodde den egentligen bara tid från verksamheten, där jag behövdes bättre.
Visst, ibland innehöll mötena väsentlig information i form av nya direktiv, diskussioner kring någon speciell händelse, vilken man kanske behövde hjälp att hantera med personal från annan enhet eller något annan form av hjälp. Men i förekommande fall hade man ju kunnat kalla till möte. Det handlar ju mest om att ha bra kommunikationskanaler.
Annars upplevde jag inget behov för egen del. Vad övre cheferna hade för nytta av oss förstod jag mig egentligen inte på annat än möjligen för att ge oss mellanchefer bannor om vi inte levde upp till målen. Vilken nytta det nu gjorde…..?
Ur ett annat perspektiv var det ju förstås ett tillfälle för oss mellanchefer att träffas. Men jag tyckte aldrig att det skapade tillfälle till att svetsas samman som grupp.
Hej och tack för ert delande av intressanta tankar. Blir lite mörkrädd på tanken att det skulle kunna finnas ledningsgrupper inrättade för att slippa prata med resten av medarbetarna. Det har jag aldrig träffat på när jag har träffat ledningsgrupper. Samtidigt inser jag att från medarbetarperspektiv kan den tolkningen läggas i ledningsgruppens varande och möten och det är en viktig förståelse i sig att ha som ledningsgrupp. När du skriver om tråkiga möten får jag associationer till ledningsgrupper där syftet, roller och kommunikationsmönster är oklara. I sådana fall kan och bör självklart nyttan ifrågasättas. Men kanske är det så att det snarare är formen som ska förändras än funktionen i sig. De som leder en verksamhet behöver forum för sina avstämningar, beslutsfattande och strategiskt leda verksamheten framåt. Liksom samtliga medarbetare behöver andra former av möten.
Hej Camilla! Självklart håller jag med dig om att ledningen behöver forum av de skäl du anger. Någon nämnde ”klubben för inbördes beundran” och det är väl ungefär min upplevelse. Och för min del blev det både tråkigt och ointressant. Och jag ingick heller inte i den ”klubben”, vilket innebar att jag dels befann mig utanför och dels var tvungen att lyssna till tirader av självberöm. Hade det varit ett forum för beslut, diskussioner i frågor som berörde oss alla, hade det varit annorlunda och viktigt. Det hände naturligtvis att samtalen var av den arten, men mycket sällan. Det är i vart fall min erfarenhet. Förhoppningsvis ser det inte ut så i alla organisationer!
Du skriver ”Ibland får jag nästan en känsla av att det är för att slippa prata med ”resten” som man inrättar en ledningsgrupp.” men du beskriver inte vad det är som ger dig denna känsla. Vad är det som du konkret upplevt som ger dig känslan? Kan det handla om någonting i dig som gör att känslan uppstår?