Kvoteringens vara eller inte vara

Det här inlägget kan upplevas som provocerande. Det får ni stå ut med.

Det första man kan behöva konstatera är att kvotering är ett sätt att skapa förutsättningar för jämlikhet. Till dess att vi inte längre behöver sådana konstruktioner, kommer de att finnas.

Kvoteringens vara eller inte vara är ett ämne där åsikterna i princip alltid är polariserade.  För eller emot, sällan någonting däremellan.

Min erfarenhet är att argumenten är beroende av könstillhörighet.
Kvinnorna brukar säga att de vill bli tagna på allvar och inte ”få” en plats (om det är i styrelser, på universitet, på en arbetsplats eller någon annanstans är egalt) ”bara” för att de är kvinnor. De vill förtjäna platsen och anser att måttstocken ska vara i enlighet med  ”må bästa man eller kvinna vinna”.
Männens argument brukar utgå från att det är orättvist och ”varför ska kvinnor få en plats bara för att de är kvinnor”.

Jag ställer mig frågande till att det skulle finnas helt objektiva sätt att mäta kompetens, och om det alltså finns en rättvisande måttstock. Enligt mitt sätt att se kan man aldrig komma ifrån subjektivitet. Och min erfarenhet är att måtten utgår från det som är norm, t ex att i en manligt dominerad verksamhet väljer män hellre män än kvinnor. Jag har också den erfarenheten att även kvinnor i dessa miljöer, väljer män framför kvinnor. Skälet till det, antar jag, är att alla påverkas av normen. Alltså behöver vi bryta den. Vi behöver kvotera för att skapa förutsättningar för att kunna minska normens inflytande, med andra ord.
Ett intressant perspektiv är man utgår från just könstillhörighet. Det hade inte varit aktuellt om det var jämlikt. Om jag inte vill ”få” en plats ”bara” för att jag är kvinna eller att det är ”orättvist” att kvinnor får en plats i kraft av sitt kön, visar det att behovet av kvotering faktiskt finns. Anser jag.
En annan aspekt är att män i alla tider har ”kvoterat” in sig själva. Det har räckt med det faktum att de är män, för att de ska duga.

Samma sorts argument mot kvotering av människor med invandrarbakgrund används. Jag genomled (observera ordval) en sådan diskussion häromdagen, då några uttryckte att det var fel att kvotera in invandrare till Polisutbildningen. ”Det är förskräcklig att invandrare ska få ta en plats från en duktig svensk, bara för att de är invandrare”. Det är verkligen en sanning med modifikation. Alla de som kommer in på utbildningen uppfyller ju kraven. Att man kvoterar är ju en konsekvens av hur mycket vi styrs av normativt tänkande.

Både människan och därmed samhället förändrades guskelov. Vi har idag kommit så långt att samhället i vart fall avser att bemöda sig om att alla ska ha samma förutsättningar oavsett bakgrund eller kön. Men fortfarande har utvecklingen inte nått ända fram till fullständig jämlikhet. Därför behövs kvoteringen.

Vad tycker ni?

Cecilia Sahlström

Cecilia Sahlström driver sedan 2011 företaget Lyft Kreativt Ledarskap AB. Hon är ledarskapsutvecklare, mentor/coach och föreläsare. Dessutom är hon involverad i integrationsarbete. Sin bakgrund har hon dels inom utbildningsbranschen och dels inom Polisen, där hon under flera år har varit chef och ledare. Cecilia är också i stunder flitig kortnovellist, ibland journalistisk skribent och alltid aktiv motionscyklist.

Latest posts by Cecilia Sahlström (see all)

7 Kommentarer
  1. Lisbeth Rydén
    Lisbeth Rydén says:

    Hej Cecilia!
    Tack för att du tar upp ämnet! Jag tillhör de där mittemellan. Vill inte bli kvoterad, men fattar att män i nästan alla tider har blivit kvoterade eftersom bara det faktum att de är män har setts som en kompetens; att det har varit ett grundläggande kriterium för att bli vald. Allt medan kvinnor har fått bevisa att de klarar jobbet TROTS att de är kvinnor, dvs könet har setts som en belastning. Sorgligt, men sant. (Det finns säkert yrken/situationer med samma mekanismer för män, men om man ser till samhället i stort och till vår historia så är det män som varit normen och kvinnor som uteslutits.)

    Att ändra på detta genom ”attityder” tar en evinnerlig tid (uppenbarligen) och under tiden förlorar samhället på att kompetens och engagemang inte tas tillvara och individer nekas tillträde till områden de skulle vilja och också har kompetens att agera inom. För det är inte en fråga om kompetens! Det handlar snarare om att de bilder vi har av ”hur saker ska vara”, medvetet eller omedvetet, styr våra val och attityder. Har vi bara sett manliga poliser tenderar vi att tro att det är män som ska vara poliser. Tjejer tänker inte ens på det som ett alternativ. Och så behålls status quo. Har vi tid med att låta det ”ta den tid det tar”? Vill vi ha ett kluvet samhälle där vissa områden och positioner är förbehållna vissa grupper och där andra utesluts, ENDAST på grund av kön? Nej, antagligen inte. Men, om inte kvotering får vara ett av verktygen – hur ska vi då göra? Förslag?

  2. Cecilia Sahlström
    Cecilia Sahlström says:

    Tack för intressant kommentar, Lisbeth! Jag måste säga att jag inte heller vill bli kvoterad egentligen, men ser det som ett sätt att ”tvinga” in förändringar i attityd och norm. Idag är jag böjd att tro att de flesta ser kvinnor som ett naturligt inslag i bilden polisyrket. Så småningom kommer det att gälla människor med invandrarbakgrund också. Tyvärr kan jag inte se att det finns andra alternativ som är tillräckligt effektiva och som inte tar allt för lång tid. Jag tillhör ju gruppen inkvoterade (eftersom kvinnor kvoterades till polisutbildningen redan 1991, då antalet kvinnor skulle uppgå till 30% – eller om det möjligen var 33%). Attitydförändringar sker oftast genom att man tvingas att acceptera någonting, som man av hävd inte har accepterat. Visst kan vi jobba med attitydförändringar genom att påvisa positiva effekter av förändringen. Men för att få de positiva effekterna måste vi igenom ett lager av normer och förutfattade meningar. Jag tycker just polisen som exempel är väldigt belysande. Många män, när jag blev polis, tyckte att kvinnor inte dög som poliser, för att de inte var tillräckligt starka. Haha..som om polisyrket är att betrakta som ett fysiskt krävande yrke, när det i själva verket är ett psykiskt påfrestande arbete för det mesta. Idag tror jag inte att det är många som tror att yrket är till för de starkaste, utan snarare för de uthålliga, empatiska och psykiskt hållbara.
    Jag har helt enkelt ingen bra idé för hur det skulle gå till utan kvotering!

  3. Tobias Schölin
    Tobias Schölin says:

    Kvotering kan väl vara ok. Det gäller ju bara att ha hållbara argument. En intressant fråga är ju dock vem som ska bestämma om kvotering, företag/organisationer själva, eller politiker/lagstiftare? En annan intressant fråga är vilka grupper som ska få kvoteras, män? kvinnor? Indier? H? B? T? Q? Fler? Eller bara kvinnor? Eller även andra kategorier?

    • Cecilia Sahlström
      Cecilia Sahlström says:

      Ja det är väl en annan fråga vem som ska bestämma. Som jag ser det är kvotering en bra sak oavsett vilken grupp man kvoterar in, så länge den är en underrepresenterad. Däremot har jag svårt att tro att det skulle vara intressant att kvotera in på detaljnivå…Jag menar att gruppen ”indier” inte är särskilt intressant att kvotera in, däremot invandrare eller människor med invandrarbakgrund för den delen. I vissa fall kan också män behöva kvoteras in – vilket också görs. Så länge det finns normer som utesluter någon grupp, är det intressant att kvotera. När vi inte längre delar in oss i ”vi” och ”dem” behöver vi inte heller kvotering som instrument.

      • Tobias Schölin
        Tobias Schölin says:

        Men var går gränserna mellan ”vi” och ”dem”? Är det mellan män och kvinnor? Svenskar och invandrare? etc.? Eller går dessa gränser i själva verkat någon annanstans också? Och hur ska problem då lösas?

        Jag reser dessa frågor för att jag finner det så intressant att klura på gränsdragningar av olika de slag. Och naturligtvis hur olika problem ska lösas :).

        • Cecilia Sahlström
          Cecilia Sahlström says:

          Gränsdragningen är nog egentligen inte något problem. Den grupp som är överrepresenterad behöver av naturliga skäl inte kvoteras in. Om det sedan handlar om kvinnor, invandrare eller HBTQ-tillhörighet eller någon annan grupp som är underrepresenterad och känner sig diskriminerade, är ju saken ganska klar. Sen är det klart att underrepresentationen också ska ses ur perspektivet hur stor gruppen är! Det är intressant att fundera kring gränser. Och det är också viktigt att vara observant på att en fråga också kan leda till nya frågor. Bara roligt att det diskuteras, tycker jag.

          • Lisbeth Rydén
            Lisbeth Rydén says:

            Gränsdragningarna är inte så lätta som man kan tro. I alla fall inte i mitt huvud. En gång i tiden var jag engagerad i politik. När det skulle göras listor var det mer prat om ”kategoriseringar” av människor än kompetens.

            Det skulle vara ungefär hälften män och hälften kvinnor. Det skulle var jämnt fördelat i ålder. Olika geografiska områden skulle vara representerade osv osv.

            Var gränsen för ”en grupp” går är det svåra. man kan ju bara veta vad en minoritet är om man har bestämt sig för att det finns en kategori som är i majoritet. Vilka kategorier ska räknas? yrke? utbildning? lönenivå? hårfärg? vikt? ålder? etnicitet? erfarenheter? födelseort? boendeform?…bara för att nämna några förslag. Det är det svåra, tycker jag. Inte att räkna ut vad som är en minoritet/majoritet – utan vad som ska ”räknas” över huvudtaget.

            En annan svårighet är när kategorierna blir generaliserande. Ex: det kan vara svårt att kvotera in en representant från varje språkgrupp som är i minoritet i förhållande till svenskan så då kan vi klumpa ihop alla andra språk och säga att representanter ur den kategorin (vilket språk som helst förutom majoritetsspråket) har en gemensam erfarenhet.

            För att inte tala om att vi tillhör många olika kategorier. Var och en har i princip en unik uppsättning av möjliga kategorier; kvinna, 35, född i Sverige, högutbildad, arbetslös, mor till andra generationens invandrare, änka, bosatt i Norrland, bilägare, boende i hyresrätt… Det gäller även de mer ”lagstiftade kategorierna”: ålder, kön, etnicitet, funktionshinder, religion…

            Några tankar innan läggdags :)

Kommentering är stängd.