Mera arbetsliv i TV!

Denna vecka började den svenska versionen av Undercover Boss, på svenska Chefen undercover i TV4. Bara i det första avsnittet finns väl stoff för bloggar resten av året men det gäller att begränsa sig. Så jag håller mig till själva idén.

Om det är någon fördom jag har av huvudkontor eller liknande så är det att de (som arbetar där) ofta agerar som om de inte förstod verksamheten; under vilka villkor den bedrivs; hur en mängd olika och inte helt sällan motstridiga mål, prestationskrav, policies, regler, ekonomiska krav mm som kommer därifrån, påverkar möjligheten att faktiskt göra ett bra arbete; hur olika trender, koncepts och omorganisationer slår sönder den gemensamma kompetens man har lyckats bygga upp; hur krav på rapportering tar mer och mer tid samtidigt som man allt mindre förstår vitsen med att lämna just den informationen (det finns ju annat ’de’ borde veta för att kunna fatta beslut); hur styrsystem och kvalitetssäkringar ofta känns som (kränkande) kontroller av vad som i grunden och botten måste anses vara en lat, oansvarig och oengagerad personal, etc.

Ska man tro det första avsnittet är detta inte en fördom.

Precis i introduktionen säger speakerrösten ’för att vara bäst behöver man ta till ovanliga metoder’, dvs att i hemlighet praktisera i verksamheten, så att cheferna / ledningsgruppen verkligen kan förstå verksamheten. Borde inte det vara ett grundläggande krav? Att åtminstone veta tillräckligt mycket om den egna verksamheten så att man kan föreställa sig vilka effekter de beslut man fattar kan få. Eller vilka reaktioner det kan möta. Det ovanliga kanske ligger i att man gör det i smyg. Men om det behövs, har man inte redan då underkänt sin organisation? Tror man att människor inte vågar tala öppet? Eller tror de att de inte vill dela med sig av sina erfarenheter, i alla fall inte till ledningen? Eller, varför måste man göra det i smyg för att få reda på hur det ’verkligen’ är?

I slutet säger den chef som deltar i veckans program något i stil med: ”Jag önskar att alla i ledningsgruppen fick den här erfarenheten.” Om jag tolkar honom rätt så för att de ska förstå verksamheten bättre, för att bättre kunna ta vara på de idéer i verksamheten som finns samt, inte minst, för att få en än större respekt för det myckna, varierade och goda arbete som görs och som utgör grunden för att företaget faktiskt existerar.

Jag förstår att en chef vill ta tillfället i akt och berömma sin personal när kamerorna är på, men måste det låta som om de är överraskade över detta? Är det någon som har sagt något annat? Eller tror de att de är ansvariga för en så hemsk verksamhet att den inte är värd att engagera sig i? (Jag har sett en del av de engelska och amerikanska versionerna och det är i princip likadant i varje avsnitt, så jag vet, det ingår i dramaturgin, men i alla fall. Som fenomen är det intressant – varför känner de flesta ett behov av att påpeka det? Eller är det bara regissörerna som tycker att det behöver sägas varje gång?)

Och så kan jag inte låta bli att undra: I introduktionen skymtar det förbi chefer från andra avsnitt. Inte en enda kvinna. Är det en redigeringsmiss (finns men får inte vara med i introt?) eller är alla sex avsnitt baserade på manliga chefer? Fortsättning följer…

I alla fall, kul att arbetsplatsfrågor är temat för en programserie på bra sändningstid. Det hade varit ännu roligare med ett uppföljande (seriöst, resonerande och nyansrikt) diskussionsprogram efter varje avsnitt där olika aspekter av arbetslivet som tas upp skulle kunna diskuteras, tex:

• hinder och möjligheter med att erbjuda fler att jobba efter 67
• våra föreställningar om arbetare och tjänstemän och deras relationer
• arbetsmiljöfrågor
• bemanningsföretag  – plus och minus från olika vinklar
• hur kvinnor osynliggörs i arbetslivet
• hur chefer rekryteras – varifrån, varför, på vilket sätt och konsekvenser av det, etc.

Det var bara några av de teman som fanns i veckans program. Visst skulle det vara en bra programidé? Har du fler?

• Om
• Senaste inläggen

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand hos EllErr Konsult

Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.

Följ mig på:

Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)

• Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
• Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
• Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017