Minnen och om att se människor från ljusa sidan

/i /av

När jag var barn, 9 år närmare bestämt, åkte min familj till England. Det var en enormt spännande resa på alla sätt och vis. Vi åkte båt från Göteborg och bara det var ju ett äventyr.
Väl i England körde pappa vår lilla bubbla ute på landsbygden, var exakt i England kommer jag inte ihåg och har dessutom glömt att fråga mina föräldrar om. Vi var tre barn i baksätet på den lilla bilen. Inga bälten där inte.
Vi bodde bland annat på en bondgård där vi blev serverade gelé gjord på hönsskinn..en dallrande och jätteläskig hög som låg på min tallrik. Jag var uppfostrad med att man aldrig klagar på mat, man äter artigt upp. Men här gick min gräns. Min mamma som var och är en mycket uppmärksam människa, gav i smyg gelén till hunden som alltid satt under bordet. I efterrätt fick vi blåbärspaj, stekt i baconflott.
Vi red på snuviga hästar och jag minns att jag led med dem. De hostade och frustade och såg magra och sjuka ut. Vi vandrade över hedar, drack vatten direkt från bäckar. Jag och min storebror blev jagade av får – vilket nog är en sanning med modifikation, men vi trodde det i alla fall – och jag tappade min träsko i en bäck, som vi gick ut i för att undkomma fåren. Min röda fina träsko försvann med strömmen. Och så regnade det hela tiden.
När vi skulle åka tillbaka till Sverige och stod i hamnen med bilen, inväntade tillåtelse att köra på båten, gick vi ut ur bilen och ställde oss att titta på hamnsjåarna som lastade på en båt.
En av dem – jag minns mycket väl hur han såg ut – var tandlös och hade illrött tandkött. Vi barn var inte vana vid att se tandlösa människor och min storebror utropade närmast förskräckt:  ”Mamma, han har inga tänder” .

Och jag som stod och tittade på samma man svarade omedelbart: ”Nä, men han har vackert tandkött”. Att illrött tandkött betydde inflammation kunde ju inte jag veta.
Den här synen på människor har jag levt med hela livet. Jag tycker om det. Att se andra från ljusa sidan. Att alla människor har något gott i sig, är bra på något och är vackra på sitt sätt.

För ett antal år sedan fanns en person som jag trots min mer filantropiska syn på människan, hade väldigt svårt att fördra. Hen gjorde mig ofta förargad och till och med vansinnigt arg några gånger eftersom hen uppträdde despotiskt, använde härskartekniker och betedde sig helt enkelt mycket illa mot andra.

Men så, i ett sammanhang såg jag personen sitta ensam. Hen såg också mycket ledsen ut. Liksom stukad. Det skar till i mig och istället för den gamla vanliga och invanda känslan av ilska och avsky, kände jag ömhet och ville trösta. Det var inte medlidande, utan en plötslig insikt om att alla människor bär sina ok och att det alltid finns skäl till varför människor beter sig som de gör. Efter det hade jag svårt att uppamma ilska mot hen. Och faktiskt, det var en lättnad.

För länge sedan fanns i min omgivning en kvinna (oväsentligt att det var en kvinna i alla andra sammanhang än just detta). Hon uttryckte sig nedsättande om misshandlade kvinnor. Jag reagerade och ifrågasatte att hon uttryckte sig så. Hon blev mycket arg på mig för att jag sa till.

Några år senare  fick jag veta att hon under alla år hade varit misshandlad av sin man. Hon var alltså själv en av alla de kvinnor som hon uttalat sig mycket nedsättande om. Så. Slutsatsen är att det alltid finns skäl till dåliga beteenden. Det handlar inte om att ursäkta, utan om att förklara. Och jag hade önskat att jag hade tänkt mig för, att jag hade visat större förståelse för henne än vad jag gjorde. Tilläggas bör också att kunskaperna om vad som händer med människor som lever i destruktiva relationer, inte var så stora då som de är idag.

Till sist.
Jag måste ju samtidigt också förhålla mig till att jag själv naturligtvis brister i mitt beteende gentemot andra emellanåt.  Vill jag inte att de ska se på mig och tänka att det finns goda sidor hos mig också? Jo det vill jag ju.
Det finns inga perfekta människor, men det finns något gott i de allra flesta människor.

(Tillägg: Eftersom det här är händelser långt tillbaka i tiden, och ingen annan än jag vet vilka personerna jag relaterar till är – så vågar jag berätta om det. Ingen kommer att känna igen sig eller händelserna. Det jag beskriver är mina upplevelser och ingen annans)

Cecilia Sahlström
Senaste inläggen av Cecilia Sahlström (se alla)