Om meningsfull sysselsättning

I Ekots sändningar igår (tisdagen den 25 april 2011) uppmanar arbetsmarknadsminister Hillevi Engström människor som inte är nöjda med Fas 3-placeringen att höra av sig till arbetsförmedlingen.

– Det kan vara problem med att deltagare inte känner att det de gör är meningsfullt, att de inte trivs. Då ska man kunna få byta plats och det kommer jag ändra nu.

Jag tänker inte argumentera emot det; de flesta system kan användas på sätt det inte var tänkt och då behöver de justeras, arbetas om rejält eller kanske till och med skrotas. Jag har dålig koll på Fas 3 så jag tänker inte kommentera det heller. Det jag däremot fastnade för var att arbetsmarknadsministern uppenbarligen tycker att det är viktigt att det man gör är meningsfullt. Min önskan är att ministern, parallellt med arbetet att erbjuda meningsfull sysselsättning åt arbetslösa, även vänder blicken mot oss som har ett arbete, och som tack vare att vi har ett arbete får göra meningslösa saker.

Ett exempel är att sitta av utbildningar för att det ska bockas av (högre upp i organisationen och ofta gentemot kontrollerande myndighet, uppföljning av vackra ord i visioner och verksamhetsberättelse etc) att organisationen arbetar med jämställdhet, arbetsmiljö, miljö, mångfald, friskvård ….

Visst finns det seriösa satsningar på detta men jag är helt säker på att många av oss har suttit på olika temadagar (ofta obligatoriska) där vi har känt att detta görs inte för att det finns ett äkta engagemang bakom utan för att någon ska kunna bocka av att vi ”arbetar med frågan” eller att för att trycka ner ansvaret till någon annan (dvs mig) som i och med temadagen anses ha fått tillräcklig kunskap i ämnet för att kunnas hållas ansvarig.

Andra exempel är när man tvingas arbeta för måluppfyllelser man i bästa fall kanske anser vara meningslösa och i värsta fall skadliga för verksamheten; fylla i enkäter och statistik som i bästa fall är slöseri med tid, i värsta fall används för att hugga verksamheten och dess anställda i ryggen (vilket gör att många siffror maskeras eller friseras och problem döljs).

Listan kan göras mycket längre. Visst, vi kan alla ha olika idéer och uppfattningar om vad som är meningslöst respektive meningsfullt, men visst vore det en intressant tanke om vi bara gjorde sådant vi ansåg meningsfullt för den verksamhet vi är en del av? Tänk om vi ägnade våra arbetsplatsträffar, utvecklingsdagar och annan gemensam tid för att diskutera graden av meningsfullheten i allt vi förväntas göra? Tänk om vi bestämde oss för att bara göra det som vi ansåg meningsfullt (om än tråkigt eller nödvändigt); men där vi ärligt kan säga att detta är en arbetsuppgift full med mening (betydelse) för mig som gör den, för andra, för samhället?

Vad skulle då bli gjort respektive inte gjort? Tänk om vi alla skulle protestera mot eller öppet och livligt diskutera eller till och med bojkotta det vi bedömer som meningslösheter? Det skulle kanske tvinga fram en bättre diskussion om varför vi gör som vi gör och vad det får för konsekvenser för vad som inte blir gjort (vår tid är trots allt begränsad). Då kanske det skulle visa sig vad som är verkligt viktigt och vad som inte är det.

Jag hoppas att Hillevi Engström så småningom även funderar över hur hon kan bidra till att lyfta upp meningsfullheten som aspekt för ett bra arbetsliv, men i väntan på att minister Engström har tänkt klart kanske vi var och en skulle kunna lägga lite mer tid på vår egen arbetsplats att diskutera vad som är viktigt och varför. Det är väl inte bara arbetslösa som har rätt till en meningsfull sysselsättning?

Följ mig på: