Skamligt att behöva facket?

Att behöva fackligt stöd när det kör ihop sig på arbetet innebär att man inte lever upp till den potential arbetsgivaren trodde att man hade när man anställdes. Då är det bättre att arbeta ännu hårdare eller börja se sig om efter ett nytt arbete. Att behöva facket innebär bara att det blir tydligt för omgivningen att man har ”misslyckats” och skulle mest spä på den skam medlemmarna känner för att inte leva upp till förväntningarna.

Det var i alla fall vad ett norskt forskningsprojekt* upptäckte när man undersökte varför högt kvalificerade personer – ekonomer och ingenjörer – inte vände sig till facket när de fick problem på sina arbetsplatser. Bente Rasmussen som gjort undersökningen skriver att den ökade mätningen av alla prestationer – framförallt i ekonomiska mått – gjorde att de anställda ansåg att det värde de hade var relaterat till hur mycket de drog in till företaget. Om man då inte lyckades med det förväntade, så var det ett personligt problem, inte ett kollektivt. Klarade man inte att leverera  – om än bara för en kort tid – så var man inte värd att vara anställd. Lika bra att lämna tyst och frivilligt.

Vad tror du? Är det bara ett fenomen i Norge eller känner ni igen er även från svenska förhållanden? Om det är så gäller det överallt eller är det mest adekvat för högt kvalificerade personer? Var går gränsen och varför? Och, inte minst, vad kan facket göra om det är så här medlemmarna känner det? Eller har facket spelat ut sin roll? Eller kan de ta sig en annan roll?

 


 

* Hört vid en presentation på forskarkonferensen: Forum för arbetslivsforskning & Nordic Workling Life Conference i Göteborg den 11-13 juni 2014. Presentatör och forskare Bente Ramussen, Norges Teknisk-Naturvetenskapliga Universitet, ntnu.no. Titel på presentationen: Professional workers – unionised and powerless?

Följ mig på: