Tyst, lydig och tacksam?

I skrivande stund pågår en valrörelse. Om man ska tro på rapporteringen från den finns det bara en sak som är viktig när det gäller arbetslivet; hur mycket skatt det ska dras på lönen.  Inte ens vänsterns (tidigare?) krav på sex timmars arbetsdag verkar aktuellt. Och även om det hade varit en valfråga så handlar det mer om att minska antalet timmar på arbetet; som om arbete är ett nödvändigt ont som vi skall ägna oss åt allt mindre ju mer utvecklad ’välfärden’ blir. En annan variant är att prata om de som inte har jobb i den utsträckning de själva eller samhället önskar.

Väldigt lite fokus läggs på hur det är att faktiskt arbeta i dagens Sverige; vilka glädjeämnen och svårigheter innebär det? Vad finns det för tecken i tiden om hur arbetslivet utvecklas och vad innebär det? Visst är mycket en fråga för arbetsmarknadens parter, men det är trots allt ett politikområde. Den före detta arbetsmarknadsministern, Sven-Otto Littorin, skulle enligt ett pressmeddelande den 6 november 2008, ta ”Krafttag inom arbetsmiljöområdet”. Dels tillsattes ett kunskapsråd med experter som skulle förse Arbetsmarknadsdepartementet med relevant underlag, dels tillsattes en utredning med rubriken ”Marknadsorienterade styrmedlen inom arbetsmiljöområdet”, vilket enligt pressmeddelandet ”… innebär att arbetsmiljöns potential för ökad konkurrenskraft ska tas tillvara genom att lyfta fram och förstärka de verksamhetsmässiga och ekonomiska drivkrafterna av en god arbetsmiljö.”

Arbetsmiljön är således viktig för enskilda företags utveckling (lönsamhet och konkurrenskraft), och enskilda personers utveckling och välbefinnande, samt av nationellt och politiskt intresse. Vadan denna tystnad? Tiger hälsan still, dvs är allt väl? Finns det inget att diskutera? Tycker alla lika? Finns det inget intresse för att diskutera vilka krav vi kan ställa som medborgare på hur vårt arbetsliv bedrivs? Det finns ju faktiskt en statlig organisation, Arbetsmiljöverket, som har som uppgift att tillse att verksamheter bedrivs på ett sätt som är i enlighet med lagstiftningens anda. Vems anda blir det om ingen bryr sig?

Inte ens de fackliga organisationerna verkar ha någon idé om vad ’ett gott arbetsliv’ skulle kunna innebära (utöver lön och övriga anställningsvillkor). Oavsett om det är valrörelse eller ej, så pratas det på tok för lite om arbetslivets glädjeämnen och svårigheter. Det sägs att hälsan tiger still, men jag tror att tystnandet och tystnaden om och på våra arbetsplatser är långt ifrån hälsosamt, varken för den enskilda individen, arbetsplatsen eller samhället i stort. För det är väl inte så att bara för att man har ett jobb ska man vara tyst, lydig och tacksam? Hur kreativa, produktiva eller konkurrenskraftiga blir våra arbetsplatser då?

Jag är därför mycket glad över att Maria Kullberg har startat denna arbetslivsblogg. Alla bidrag till en mer livlig diskussion om vårt arbetsliv är välkomna!  Vad tycker du behöver lyftas upp? Vad är det som gör det värt att gå till jobbet? Vad är det som gör det svårt?  Vad får dig att oroa dig? Vad är det som får dig att sova dåligt på nätterna? Vad får dig att längta till arbetet? Arbetet är en viktig del av mångas liv och för samhället, visst förtjänar det större uppmärksamhet?

Följ mig på:
4 Kommentarer
  1. Maria Kullberg
    Maria Kullberg says:

    Hej Lisbeth!
    Vet du vad hände med den där utredningen om arbetsmiljöområdet? Hur långt har den kommit? Kunde ju vara intressant att höra om de hittat några marknadsorienterade styrmedel…

    Kan hålla med dig om att arbetslivet har kommit i skymundan. Det är väl debatten om RUT/ROT som har varit uppe på tapeten en del, fast utan att verkligen lyfta de intressanta frågorna, tycker jag. Socialdemokraterna är emot för att de tycker att det gör att kvinnor fastnar inom lågavlönat hushållsarbete. Är det inte något sådant de säger? Jag tycker att det är så oerhört förenklat sätt att se på det! För mig har RUT inneburit att jag tagit städhjälp = jag kan jobba mera när jag vet att hemmet är i ordning ändå. Dessutom är det två drivna entreprenörer (eller i varje fall den ena av dem är det) som kommer och städar hos mig. Båda är män. Har de då fastnat i ett lågavlönat kvinnoyrke som inte borde finnas? Vad har man då för syn på arbete och människors eget val? Det är vad jag har reagerat på i valdebatten när det gäller arbetslivsfrågor…
    Maria

  2. Lisa Moraeus
    Lisa Moraeus says:

    Många spännande frågor du ställer Lisbeth! Och jag gillar din titel. Tänk om vi skulle testa – bara för en dag – att vara lite mindre tysta, lite olydigare, lite mer otacksamma?

    Vilka frågor är det vi skulle ta upp på vår arbetsplats om vi valde att ta plats och ställa krav?

  3. Lisbeth Rydén
    Lisbeth Rydén says:

    Just det Lisa! Vad skulle vi vilja ta upp på vår arbetsplats men som vi idag av olika anledningar väljer att inte ta upp?

    Ibland kan man få känslan att arbetslivet är den sista ’privata’ sfären. Vi har tv-program om vår privatekonomi (Lyxfällan), föräldraskap (Supernanny mfl), mindre lyckade renoveringar (Arga snickarn), inredningsstilar som löpt amok (Sveriges fulaste hem), hur vi ska gå ner i vikt (Biggest loser; snart i Sverige), hur vi ska äta sunt (Du är vad du äter), hur vi mår (Radiopsykologen) och så vidare.

    Vi pratar om allt möjligt privat/personligt helt offentligt, men inte om jobbet. Vad är det för föreställningar om arbetsplatsen och arbetslivet som gör att vi ’pratar tyst’ om just den delen av våra liv?

  4. Bengt-Åke Wennberg
    Bengt-Åke Wennberg says:

    Jag delar Lisbeths glädje över att Maria Kullberg startat arbetslivsbloggen. Det har alltid förundrat mig, eftersom jag i stort ägnat mig åt frågorna i mitt hela arbetsliv, att diskussionen om arbetslivet är så lam. Det har mest handlat om regler, bestämmelser, restriktioner och kontroll. Tiderna har ändrats. Nu kanske det är dags att ta upp just de frågor Lisbeth reser i sin blogg.
    Nu tror jag emellertid inte att det bara är att frågorna hittils varit ointressanta. Jag tror faktiskt att de, när man verklgen kommer dem på spåren, är svåra och synnerligen komplexa. De skulle kräva helt andra procedurer och helt andra samtal än vad som finns i dag för att bli klargjorda.
    Ett litet exempel. Brevbärarna i Södertälje blir frustrerade och oroade över att dela ut Nationaldemokratiska partiets probaganda som de tycker är hets mot folkgrupp. Visst är det en arbetsmiljöfråga. MEN Posten har kollat saken juridiskt och bedömer inte materialet som hets mot folkgrupp. Nationaldemokraterna konstaterar enkelt att det inte är brevbärarnas sak att bedöma vad medborgarna skall läsa (men det är ju inye vad det handlar om eftersom vägran riktar sig mot att dela ut det främst bland invandrare. KOLLISION på den mest abstrakta byråkratiska nivå. Brevbärare skall vara tysta, lydiga och tacksamma över att de har ett jobb. Det ’är förstås inga banala frågor.
    LYCKA TILL

Kommentering är stängd.