Varför känner sig så många mobbade?
Jag kommer ihåg första gången jag såg en medarbetarundersökning med resultatet att nästan 10% uppgav att de någon gång under de 12 senaste månaderna känt sig kränkande särbehandlade (mobbade). Jag häpnade och tyckte att det var en helt horribel siffra. Sedan dess har jag sett många undersökningar som har ungefär liknande siffror.
Mitt problem är att jag inte känner igen siffrorna från min erfarenhet. Skulle nästan var tionde anställd i Sverige vara mobbad? Det är klart att det kan vara så, men det skulle också kunna bero på hur man formulerar sina upplevelser. Två saker har jag tänkt på:
- Enkäter har ju redan bestämt vad det är som ska frågas efter så om man är missnöjd med något så får man fylla i sitt missnöje där det går.
- Det där obehaget i magen kanske är svårformulerat eller känsligt. Kränkande särbehandling (liksom stress) kan man däremot ofta ta till. Det är något alla förstår. När det gäller kränkning baseras det på upplevelsen, så den kan inte heller konfronteras utan att man kan bli beskylld för, eller känna sig som, en ”elak” person som inte tar andra människors känslor på allvar. Det är därför sällan man tillsammans med sina kollegor försöker utforska vad det är som gör att man känner det där obehaget som gör att man säger att man känner sig kränkt.
Jag betvivlar inte för ett ögonblick att det finns en mängd kränkta och mobbade människor i vårt arbetsliv och jag vill absolut inte förminska någons upplevelse av kränkande särbehandling, men ibland tror jag att vi skulle behöva fler ord för de känslor vi får av arbetet och det som försiggår där.
Det är skillnad på vad vi känner och hur vi benämner det. Om man går omkring med en känsla av att känna sig utanför, att inte riktigt räknas, att inte bli inbjuden eller känna sig ovälkommen så kan det uttryckas som att man känner sig mobbad. Det skulle också kunna uttryckas som:
- att man inte räknas
- att man inte kommer till tals
- att man inte ses som en människa
- att man inte passar in
Beroende på hur man benämner sin känsla så får den olika konsekvenser. Den förlägger ”skulden” eller roten till det onda på olika ställen och den pekar ut olika sorters åtgärder som rimliga och relevanta. Mobbning är aldrig acceptabelt, men jag tror att vi gör oss en otjänst om vi klumpar ihop en mängd känslor under en och samma benämning när det egentligen är fråga om en mängd olika känslor och situationer.
En av de största och mest vanliga arbetsmiljöriskerna jag har erfarenhet av är att inte komma till tals. En person som inte kommer till tals om viktiga verksamhetsfrågor kan mycket väl uppleva sig kränkt, men det är inte en fråga om mobbning i bemärkelsen att det finns en intention hos någon att särbehandla eller exkludera någon. Det är en snarare en svårighet som har att göra med att du och din omgivning inte tänker på samma sätt och att ni inte klarar att få till en brygga mellan de olika sätten att tänka. Är man fast i olika tankesystem så är det per definition svårt att förstå den andres perspektiv. Och minst en av de inblandade kommer att känna sig missförstådd och kanske inte heller lika mycket värd i diskussionen. Upprepas detta är gränsen mot att känna sig mobbad inte långt borta.
Vad tror du? Stämmer siffrorna – att nästan 10% av de anställda är mobbade eller särbehandlade på ett kränkande vis – med dina erfarenheter? Känner du igen mina erfarenheter av att många har svårt att komma till tals om viktiga verksamhetsfrågor i dagens arbetsliv? Kan det ha med saken att göra? Har du några exempel på vad som gör att man känner obehag och känner sig utanför men som kanske har en annan grund än det vi kallar mobbning?
———————–
PS. Jag har skrivit något liknande i en kommentar till ett inlägg av Cecilia Sahlström tidigare men eftersom det är högaktuellt denna vecka tyckte jag att ämnet förtjänade ett eget inlägg. Jag hoppas att du håller med :).
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Jag kan mycket väl tänka mig att många känner sig osynliga, att de inte har möjlighet att komma till tals, men jag är inte säker på alltså, att det är det som upplevs som mobbning. Självklart kan det vara svårt att hitta rätt kryssruta på en enkät och det närmaste man kan komma är kanske just ”mobbnings”- eller ”kränkningsrutan” och därför kryssar man i där.
Allvarligt talat så tror jag att de flesta människor kan uttrycka skillnaden mellan mobbning och obehagskänslor.
Jag tror inte att 10 % har blivit mobbade eller särbehandlade men jag är övertygad om att minst 10% känner att de inte får utrymme eller komma till tals. För mig är det oerhört märkligt att många är omedvetna om tre av människans viktigaste behov (bortsett från ren överlevnad): Tillhöra, bidra och bekräftas.
Sådant som kan skapa känsla av att vara osynlig är t ex att när man talar på ett möte, tittar människor bort. Eller varför inte att någon börjar tala och överröstar en. Eller att man aldrig ens får ordet vid samma möte. Eller att ingen sätter sig bredvid en.
Det kan också ske genom att ens idéer aldrig får gehör. Alltså ett osynliggörande eller kanske osynliglåtande.
För ibland tror jag också att det handlar om vilken personlighet man själv har. Om jag t ex vill framföra en idé men börjar stamma eller använda uttryck som ”kanske” eller ”jag tror” och inte får något stöd eller hjälp att komma vidare, så kan det få effekten att ingen lyssnar. Och det kan ju göra en människa ännu mer osäker och stakar sig ännu mer. En ond cirkel uppstår. Jag säger inte att det är den osäkres fel, men att det ena ger det andra. Å andra sidan kan samma sak uppstå om man är tvärsäker och brysk. Ingen orkar lyssna där heller. Och samma känsla av att inte få plats och gehör uppstår hos bägge.
Det här är ju ett stort område, som rör sig från individ till grupper till hela företags-/organisationsstrukturer och jag är ganska säker på att man behöver lyfta frågorna på alla plan.
Lisbeth!
Människor känner sig mobbade är mobbade, vi kan även kalla det kränkande särbehandling, ett uttryck som inte är lika laddat. Det finns lika många svar på din fråga som det finns människor! Du får gärna höra av dig till mig då jag själv är en av alla dessa 10 % som blivit drabbad. Jag har varit sjukskriven i 1,5 år och kämpar mig nu tillbaka till LIVET!!! Läs även Reza Emdads senaste inlägg, han är hjärnforskare samt psykoterapeut! Tack för ordet!!!
Ja, jag tror att 10% blir utsatta för mobbning/kränkande särbehandling på sina jobb. Detta grundar jag främst på professor Heinz Leymans forskning och fakta som redovisades i arbetslivsutredningen SoU 1999:69, men även på egna erfarenheter.
Förra veckan kom arbetsmiljöverkets statistik där det framgår att 3.500 personer under de senaste fem åren anmält mobbning/kränkande särbehandling!?
Det visar att det råder en stor okunskap om arbetsmiljölagen och dess tillämpning bland ansvariga ute i arbetslivet. Något som den fällande domen mot två arbetsmiljöansvariga chefer i Krokoms kommun förhoppningsvis kan ändra på.
På arbetsplatser med chefer som har goda ledaregenskaper och arbetsmiljökunskaper så existerar inte någon mobbning.
Det är ju förfärligt! Och jag är övertygad om att det är riktigt att cheferna har en viktig funktion i det. Jag har sett mobbning när jag var medarbetare och inte chef, jag påpekade det för en hög chef och denne svarade: ”det går ju inte att bevisa” ergo, man kan inte göra något åt det. Horribelt!