Att komma till sin rätt
I gårdagens blogginlägg kunde vi läsa om en excentrisk och något introvert chef. Och visst funderar man på hur hans medarbetare uppfattar honom. Som chef kan du ju sätta tonen för vad som är OK på arbetsplatsen och styra arbetssätt och mötesformer så att de passar dig. Men när du har introverta medarbetare och kollegor på din arbetsplats, hur hanterar du dem då? För även om vi är många som är både extroverta och älskar att ha allt ljus på oss, så har vi ju runt omkring oss människor som helst inte gör något väsen av sig.
Av en slump (eller kalla det ett länktips på Twitter), så hittade jag en intervju med en kvinnna, Lisa Petrilli, som beskriver sig som introvert, och hon berättar om på vilket sätt hon är en tillgång på sin arbetsplats. Och hur du som chef kan och bör hantera dina introverta medarbetare för att de ska komma till sin fulla rätt. Hon har till och med skrivit en bok i ämnet, finns som e-bok.
Ett av hennes tips är till exempel att introverta människor ofta helst uttrycker sig i skrift och gör detta mycket bättre än muntligen. Så ge instruktioner och be om idéer och rapporteringar i skrift, mail funkar fint! Ett annat tips är att låta en introvert medarbetare i större utsträckning än andra få möjlighet till möten med få eller bara en person till, på det sättet får de större chans att uttrycka sig och deras tankar kommer upp mycket bättre än i större konstellationer. Hela hennes lista kan du läsa här!
Så tänk på att se alla medarbetare och kollegor, och fundera på hur du kan hjälpa dem att komma bäst till sin rätt.
Trevlig torsdag!
Följ Camilla på Twitter: CamillaLandin.
- Dags att utvärdera? - 11 juni 2015
- När gav du din kollega en komplimang senast? - 28 maj 2015
- Jobbar du under din kapacitet? - 30 april 2015
Jag är ju själv mycket extrovert, men är väldigt förtjust i mer introverta personligheter. Bland annat för att de ju är min motsats. Där jag far fram som en virvelvind, är de min motvikt och har en dämpande inverkan. Som chef tyckte jag det var fantastiskt. Och tillämpade ofta principen om enskildhet och närvaro just i de introvertas sällskap. En och en var de i sig en tillgång för alla oss andra. Men behövde just avskildheten eftersom de – enligt min erfarenhet – också hade betydligt mycket större behov av både tid och utrymme att formulera sina tankar. De extroverta tar alltsom oftast mer plats både andligt och faktiskt också fysiskt! Intressant. Och spännande att vara en spindel i arbetsplatsens nät. Hur väva samman de extroverta och de introverta så att de till fullo får nyttja sin kompetens utan att den ena kväver den andra och tvärtom?
Tack Cecilia för dina erfarenheter! Delar din fundering, hur lyckas man tillgodose de olika behoven med balans?
Det finns naturligtvis många vägar att gå. Ibland måste man göra som med barnen, sätta gränser och ibland stopp på den som är extrovert, men utan att kränka den enskildas territorium och visa full respekt. Som att ge demokratiska funktioner plats. För att den mer introverta ska få utrymme. Samtidigt är det ju viktigt att inte stoppa den mer sprudlande och energiska extroverta personen. Alla behövs. Men jag tror rent principiellt på att ha t ex möten efter en regelrätt demokratisk princip. I andra rum, har jag utnyttjat ansvarsprincipen. D v s även den introverta personen har ansvar över sitt eget deltagande. Rätt eller fel, så gjorde jag. En person som vill ta mindre utrymme och synas mindre, har ändå ansvar. Tystnad tas ju emot som medgivande. Har man en avvikande åsikt, får man framföra den, även om man gör det fåordigt. Man kan alltid be att få återkomma. Och jag vidhåller att det inte är den extroverta som exklusivt är normen. Min erfarenhet är snarare tvärtom. I förvaltande organisationer är de extroverta oftast sedda som farliga och obehagligt sanningsenliga.
Som extrovert reagerade jag oerhört starkt – från början – på det. Att bli tillsagd att vara ”lugn och fin” är mycket provocerande. Eller för den delen att vara ”tyst, för nu behöver VI tänka”…är lika provocerande det. Som chef, var relationer det viktigaste instrumentet för att skapa gemenskap och samsyn. Och då gällde det att inte kränka vare sig den ena eller andra. Ge utrymme, fast på olika sätt. Och som sagt ibland vara extremt petig med de demokratiska reglerna. :)