Välvilja eller övergrepp?

Vad tycker du om att chefen tvingar medarbetarna att meditera på arbetstid? Enligt en tråd på LinkedIn* som jag råkade få in i mitt flöde skulle chefen då i första hand kallas: modern, modig, omtänksam, framsynt, smart, empatisk, medveten, proffsig, magisk, klok… och lite till i samma härad. I skrivande stund 111 kommentarer och endast några få som inte är positiva. Allvarligt: vart är vi på väg?

Tycker vi 2017 att det är OK för en arbetsgivare att uppföra sig som en gammaldags patron som bestämmer ”vad som är bra för mig” och anser det rimligt att därmed tvinga mig att göra det? Trots att det inte är en del av mitt arbete?

Jag har mycket svårt för förslaget. Det är paternalistiskt och gör medarbetarna till mindre vetande barn som ska uppfostras och formas i linje med ”förälderns” idéer om ”gott”. Erbjud gärna, men den som inte vill ska kunna avstå utan att det ska behöva motiveras eller att det ska ifrågasättas av ”välmenande” chefer och kollegor.

Om man tycker att obligatorium är bra är en rimlig slutsats att man då också tycker att det är arbetsvägran om man väljer att inte delta och därmed grund för en uppsägningsprocess. Detta föreslogs även i en av kommentarerna som menade att om man inte gillade att delta kanske det inte var rätt organisation att arbeta i. Allvarligt: vart är vi på väg?

Visst, vi kan alla bli frälsta över saker som har betytt mycket för oss själva och känna att ”det här borde alla göra, höra, läsa…”. Men istället för att fundera över vad som vore lämpligt att ingå i ett obligatorium, kanske det istället vore bättre att fundera över just själva obligatoriets konsekvenser?

Vem vinner på att det införs? Vem förlorar? Vilken relation skapas mellan arbetsgivare och arbetstagare och mellan kollegor? Var går gränsen för vad som kan ingå? Med vilken rätt kan människor (som kallas chefer) tvinga andra människor (som kallas medarbetare) att leva sina liv efter en särskild mall?

Om man har problem på arbetsplatsen kanske man kan börja prata om dem istället för att gå omvägen via yoga? Arbetsgruppen kanske till och med frivilligt bestämmer sig för att pröva det som en gemensam aktivitet för dem som vill, men tvinga inte någon att delta eller ifrågasätt inte den som väljer att avstå.

Jag är förvånad men framförallt förskräckt över de övervägande positiva kommentarerna till ett sådant förslag. Särskilt i en tid då normkritik, mångfald och de egna livsvalen hyllas på andra ställen. Inte helt osannolikt av samma människor. Eller får man bara välja det som vissa anser vara hälsosamt eller nyttigt för en? Är det en moralisk plikt att följa de senaste trenderna i samhället?  Att motionera, äta ekologiskt, utöva yoga, mindfulness, ”hitta våra inre jag” eller vad nu det senaste är?

I så fall hoppas jag att nästa trend är kritiskt tänkande.


Läs gärna:

Wellnessyndromet av Carl Cederström & André Spicer. Finns på Bokus och Adlibris.
Ur beskrivningen: ”Denna träffande och humoristiska diagnos av den pågående wellnesskulten bör läsas av alla som någon gång har känt sig misstänksamma mot dagens frenetiska sökande efter det perfekta livet. Istället för att maniskt ängslas för vår personliga hälsa och lycka, borde vi kanske oroa oss mer för den sjuklighet som ligger utanför vår kropp – i samhället och i världen .”

Janet Johanssons avhandling: ”Sweat is weakness leaving the body. A study on the self-presentational practice of sporty top managers in Sweden”. Den handlar om extremsportande toppchefer och hur det påverkar deras ledarskap. Kan lätt överföras till andra resonemang om exempelvis yoga och meditation. Läs mer >>


* Frågan som ställdes löd: Om en chef instiftade ett motionspass, obligatorisk meditation eller lättare yoga innan ett arbetspass, i någon sorts idé om att skapa större välbefinnande för de anställda. Skulle ni då kalla hen galen, omtänksam eller något annat? Ren hypotetisk fråga.

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på:
6 Kommentarer
  1. Camilla
    Camilla says:

    Instämmer helt med dig Lisbeth! Orimligt att en arbetsgivare/chef ska ”välja” personalens motions- eller rekreationsaktiviteter och göra dem obligatoriska.

    Svara
  2. Elin Suup
    Elin Suup says:

    Du ställer en viktig fråga; ” Med vilken rätt kan människor (som kallas chefer) tvinga andra människor (som kallas medarbetare) att leva sina liv efter en särskild mall?” Trenden på många arbetsplatser går under Friskvårdsmantrat dvs fysiska aktiviteter. . Men förbiser man då inte den psykiska hälsan? Den psykosociala delen av arbetslivet? Även om fysiska aktiviteter kan få en att m bättre. Och kommunikationen är viktig. Försöker man lösa problem på arbetsplatser genom ”maskerade åtgärder” i likhet med den fråga du ställer. ”Om man har problem på arbetsplatsen kanske man kan börja prata om dem istället för att gå omvägen via yoga? Hellre åtgärda problemen på den nivå de uppstår i genom ex vis konstruktiv kommunikation än att använda sig av fel/missriktad åtgärd.” Friskvård ”kan vara och är olika för olika individer. Inget tvång!

    Svara
    • Lisbeth Rydén
      Lisbeth Rydén says:

      Tack Elin! Ibland vet jag inte om jag ska svara långt eller kort :). Jag försöker med ett kort svar och hopaps att det blir begripligt. En fråga är ju om arbetsgivaren kan tvinga en att göra den sortens aktiviteter som en del i ansällnigskntraktet. En annan är vilket ansvar en arbetsgivare kan åläggas vad gäller medarbetarnas hälsa och välbefinnande.

      Jag tycker i första hand att arbetsgivare har ansvar för att säkerställa att själva arbetet 1) inte bidrar till olyckor eller ohälsa och 2) kan stärka ens välbefinnande som människa, exempelvis genom att man känner mening i arbetet, att resurser av olika slag – pengar, kompetenser, nyfikenhet, kreativitet, samarbetsförmåga … – tas tillvara, att arbetet ordnas så att man undviker onödiga frustrationstillfällen eller stress. Det har en arbetsgivare ansvar för och det har de också makt att påverka. Där går således både makten och skyldigheten hand i hand. Vad gäller en hel del annat kan jag generellt tycka att tveksamheten är större, både vad gäller makten och skyldigheten. Särskilt om det ersätter en betydligt mer angelägen diskussion om arbetet och dess konsekvenser för individ. Exempelvis när man erbjuder stresshanteringskurser istället för att göra något åt arbetssituationen. I korthet som sagt :).

      Svara
  3. Maria Andrén
    Maria Andrén says:

    Självklart håller jag med dig Lisbeth! Men funderar också över var gränsen går mellan att ordna aktiviteter av något slag (som tex pedagog/lärare) utifrån en föreställning om att de som deltar i den också ska må bra och paternalistiska övergrepp. Om alla aktiviteter som bygger på att alla eller de flesta deltar ska undvikas eftersom en eller annan kanske upplever aktiviteten som paternalistisk så blir det inte mycket kvar inom tex förskolan eller en personalutbildning. Att sätta fram stolar åt alla kan uppfattas som ett övergrepp eftersom den som gör det tänker sig att folk inte orkar stå. Går gränsen vid aktiviteter som bryter mot normen av vad som vanligen görs i ett visst sammanhang? Meditation på arbetstid är ”konstigt” i Sverige, många skulle nog säga flum. Gemensamt fika är det inte även om sådana också bygger på en idé om att man ska ”må bra”… Inte helt enkelt detta.

    Svara
    • Lisbeth Rydén
      Lisbeth Rydén says:

      Gränsen kanske inte är kristallklar men om någon sätter fram en stol åt mig så kan jag välja att sätta mig på den – eller inte.Situationen med obligatorisk yoga/meditation (bön eller vad du vill) har ju flera sidor. Det ena är tvånget i sig. Vad kan jag som medarbetare tvingas till med anledning av anställningskontraktet? Vad ingår i arbetet/uppgiften och vad ingår inte?

      Det andra är attityden – i det här fallet den uttalade intentionen – att göra det till ett obligatorium i syfte att öka medarbetarnas individuella välbefinnande. Det är en paternalistisk hållning som passar bättre på förskola och skola, men även där finns det gränser för vad man kan tvingas till.

      Att man erbjuder, försöker uppmuntra eller motivera andra genom att berätta om vad det har betytt för en själv så att var och en kan välja så är det helt OK för mig. Då tilltalar man den man pratar med som ”en jämlik” – inte som någon som ska ”uppfostras” att leva ett, i den enes ögon, hälsosammare liv.

      Svara

Lämna en kommentar

Want to join the discussion?
Feel free to contribute!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *