Bättre hälsa utan jobb?
Våren 2008 kollapsade det isländska banksystemet och 20% av alla bankanställda blev uppsagda. I en studie har man följt hur de inblandade mår. Enkätsvar från 2009, 2011 och 2013 visar att de som blev kvar eller uppsagda men återanställda på visstidsanställningar (osäkra anställningar) mådde som grupp sämre än de som blev uppsagda och arbetslösa. I det här fallet tror jag att man tänker sig att även ”fasta” arbeten vid den här tiden var ganska osäkra. (Om jag har förstått det hela rätt. Jag eller artikelskrivaren kan ha missuppfattat något. Jag har tyvärr inte kunnat ladda ner de vetenskapliga artiklarna och min danska är begränsad ibland.)
Forskaren Ásta Snorradóttir säger i alla fall att det är i linje med tidigare forskning som visar att osäkra anställningar har samband med upplevelse av trivsel och välbefinnande. Intressant är att det verkar vara hälsosammare att bli arbetslös än anställd på osäkra villkor. Hur detta kan komma sig ska det forskas vidare om. Intervjuer pågår och resultatet av studien ska vara klart under 2014. Ett citat från forskaren i det danska nyhetsbrevet där jag läste om studien kanske kan vara en ledtråd:
”- De ansatte, hvoraf en del var unge mennesker, oplevede helt op til kollapset, at de var ansat i den bedste bank i verden. Alt var virkelig godt, indtil de hørte nyhederne i radioen den dag, bankerne kollapsede, forklarer Ásta Snorradóttir og fortsætter:
– Og det var voldsomt. Fra den ene dag til den anden mistede folk kæmpe summer. Deres gæld i boligen var pludselig vokset til det firedobbelte eller mere, og derfor blev bankerne bestormet af vrede og aggressive mennesker, der nærmest truede de ansatte og deres familier på livet.”
Låter inte som en bra arbetssituation: inte nog med att man är rädd för att mista jobbet, kundernas ekonomiska liv ligger i spillror och de skäller och hotar en och kanske känner man även en anings skuld över de råd man gett sina kunder och som nu inte visar sig så lyckosamma. En salig blandning av hot om våld, skuld, skam och osäkra arbetsvillkor. Inte konstigt att det är bättre för hälsan och trivseln att bli arbetslös än att fortsätta vara en del av det.
Det ska bli intressant att se vad studien kommer fram till…och vilka slutsatser man kan dra av det. Var går gränsen för att det är bättre för hälsan att vara/bli arbetslös än att ”stå ut”? Är det bara en fråga om stabilitet eller osäkerhet i anställningen eller är det även andra faktorer som påverkar, och i så fall, i vilken utsträckning? Går det att överföra till andra branscher, organisationer och verksamheter? Skulle man kunna säga att man av hälsoskäl endast fastanställer personer i utsatta arbeten? Var går gränsen för vad som är att betrakta som ett utsatt arbete? Många många frågor… om ett år kanske vi kan få svar. Tills dess, vad tror du? Var går din gräns och hur och vilka anställningsvillkor påverkar din upplevelse av trivsel och hälsa?
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Händelsen på Island är verkligen komplex och det kan finnas många orsaker till varför människor reagerar som de gör i en så pass svår händelse. Hela västvärlden skakades ju för övrigt av den lavinartade ekonomiska kris som startade med Lehmann Bank i USA.
Men själv skulle jag vilja säga att det är psykiskt mycket ansträngande att vara arbetslös särskilt när man ser slutet på ersättning från A-kassan. Försörjningen är ju säkrad ett visst antal dagar, men sen då? Jag tror att man i början av en arbetslöshet kan känna en viss frihet och unna sig att njuta lite också. Och alldeles särskilt njutbart om det har varit ett arbete/en arbetsplats man inte har trivts med/på.
Sen tror jag att man kommer till en skiljelinje där en grupp går mot säkert arbete och en annan grupp går mot säker fortsatt arbetslöshet och så en tredje grupp där de som ingår har 50-50% chans att få jobb.
Den säkra gruppen består av unga människor till personer i yngre medelålder med goda meriter/referenser och utbildning (oavsett akademiska betyg eller yrkesutbildningar) OCH drivkraft. Den grupp som inte får jobb är äldre, outbildade, fysiskt och psykiskt märkta människor, vars chanser minskat med antalet arbetslösa dagar.
Den tredje gruppen består av 50+ med lång yrkeserfarenhet men samtidigt fel utbildningar för nutidens krav, de har också arbetat för länge på samma arbetsplats. Möjligen kan de tack vare goda referenser (stort nätverk?) och eget driv få jobb som passar dem.
Det är den uppfattning jag har fått både på LinkedIn och diskussioner bland andra människor. Jag har absolut inte djuplodat i ämnet.
Jag känner mig inte så säker på att man kan utleda för mycket av vad som hände på Island och använda de resultat som någon sorts riktlinje för hur det skulle vara i andra länder. Island erbjuder – tror jag – ett delvist annat liv än livet i Danmark och (delar av) Sverige. Det finns kanske andra familjeband, andra sätt att hantera livet på och annat att göra under en arbetslöshetsperiod än i Danmark och Sverige. Det är viktigt att titta på sådant också. Därmed inte sagt att det inte är en spännande studie som säkert kan ge idéer till hur man kan hantera arbetslöshet bättre med hänsyn till hälsan mm. Och ja, klart att en fortsatt anställning i en isländsk bank kanske inte var det roligaste. Rent generellt är nog visstidsanställningar ett onda för den anställde som leder till mycket stress och oro. Och tyvärr alldeles för vanligt i dag med många projektanställningar.