Morgans mission

Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer

Jag har tittat på Morgans mission som gick i våras och som tog upp mobbning på arbetsplatsen. Jag förstår att det är svårt att göra tv-program om det. Jag förstår också att det är redigerat och klippt så att sammanhang ibland försvinner. Jag förstår också – och hyser den varmaste sympati för – Morgans mission att lyfta och belysa ett allvarligt samhällsproblem. Detta till trots tänkte jag ändå ta upp en av de saker som får mig att ”resa ragg”.

Övningar med färdiga slutsatser

Vid ett tillfälle genomför Morgan en övning där deltagarna får ställa sig i två rader vända mot varandra och lägga en pinne på sina fingrar, ungefär i axelhöjd. Det är en enda lång pinne, det vill säga alla deltagare har samma pinne på sina fingrar samtidigt. Uppdraget är att gemensamt föra pinnen från axelhöjd till golvet utan att tappa pinnen. Deltagarna får ej prata med varandra. (Behöver troligen ses för att förstås. Del I: se 32.20 in i programmet). I alla fall, det går sådär. Ena sidan sänker fortare än den andra och pinnen riskerar att falla ner till golvet. Man provar lite olika sätt, liknande resultat. Till slut föreslår Morgan att man ska välja en person som resten ska följa. Då går det bättre. Slutsatsen? Det behövs en ledare (inte en chef?!?) för att samordna uppgiften.

Gruppen protesterar lite och säger att det kan vi väl klara ändå. Att vänta på att en ledare ska bestämma, svara, leda arbetet etcetera verkar inte så praktiskt tycker någon? Vad med friheten och ansvaret, tycker någon annan. Efter att gruppen har pratat en stund ber Morgan dem att göra övningen igen. Även denna gång misslyckas de. Slutsatsen är därmed demonstrerad: utan ledare går det inte.

Det är likadant med en annan övning (Del 4, se 13.10 in i programmet) där deltagarna i och för sig får prata med varandra men denna gång får de bindel för ögonen så de inte kan se nåt. Även denna gång är slutsatsen att det behövs en ledare, någon som tar kommandot för att samordningen ska fungera.

Verklighetsfrånvända

Visst är det konstigt att dra sådana slutsatser baserat på övningar som är helt verklighetsfrånvända? På vilken arbetsplats är det förbjudet att prata med varandra? Att man inte kan se den man samarbetar med kan hända i många yrken men då är det något man behöver lösa, och då inte nödvändigtvis genom att cheferna ska sköta kommunicerandet.

Och allvarligt talat: hur många gånger består uppgiften av att göra en fyrkant av ett rep eller föra ner en pinne på golvet? Jag fattar att det är symboliskt, men det spelar ingen roll. Det är förminskande för dem som deltar (även om det kan vara lite kul medan det pågår). Särskilt när slutsatsen redan är given på förhand. Då är det inte en fråga om ett lärande utan bara om att demonstrera en slutsats. Om man inte fattar så får man den demonstrerad igen.

Varför reser jag då ragg? Det sägs att det handlar om samarbete, men det gör det inte. Det enda de båda övningarna stärker är a) idén om att det behövs en ledare och b) att samarbete innebär att var och en ska ”samarbeta” med ledaren.

Kontraproduktiva

Men det handlar inte om samarbete. Hela idén går ut på att man ska göra som man blir tillsagd (följa ledaren) utan att själv ta ställning till om det verkar vettigt eller relevant. Det är inte samarbete, det är lydnad. Möjligen följsamhet, underordning och samordning, men inte samarbete. Medarbetarna behöver inte och kan inte ta ansvar för resultatet eller ens sin egen del av det. Därmed bidrar den sortens övningar och påståenden till att stärka arbetsplatsers beroende av en ledare och att denna är på plats.

Jag ställer mig klart tveksam till att ett ökat beroende av enskilda personer (chefer) är det som bäst tar vara på de resurser som finns. Jag tror inte heller att det är en vettig utveckling för att hantera de utmaningar vi står inför med ett alltmer komplext arbete där kraven på förändring och unika lösningar blir allt mer framträdande. Därför reser jag ragg. Det är inte att det är meningslöst eller slöseri med tid. Det är för att det stärker en idé som jag menar i mångt och mycket är kontraproduktiv. För enskilda verksamheters förmåga att lösa sin uppgift, för medarbetare som inte får använda sin potential, för chefer som får orealistiska förväntningar på sig. Så tänker jag. Hur tänker du?

Följ mig på:

Lisbeth Rydén

Organisationskonsult / doktorand at EllErr Konsult
Jag driver ett eget företag, EllErr Konsult, där jag föreläser, utbildar och gör utredningar med inriktning på organisatorisk / psykosocial arbetsmiljö. Under 2010-2015 drev jag ett forskningsprojekt om organisatorisk arbetsmiljö vid Centrum för tillämpad arbetslivsforskning och utvärdering (CTA) vid Malmö högskola. Jag är på halvtid doktorand på Centrum för bank och finans (CEFIN) vid KTH, finansierad av Finansförbundet. Du kan läsa mer om mig och vad jag gör på: ellerr.se.
Följ mig på: