Dåligt minne ger minnen för livet
Ibland slår det mig hur mina kollegor står ut med mig egentligen. Jag har ett närminne som är sämre än en guldfisks i en för liten skål. Det är lite skämmigt, men allt som oftast resulterar det i skratt. De har lärt sig att ha överseende med det.
I mitt förra inlägg, 13 mars, skrev jag om mina metoder e-posten och nyhetsbrevet. Det är också dem som gör att jag håller huvudet på skaft 80 procent av tiden. Fram för allt e-posten. Den är jätteviktig för mig. Som tredje hjälpmedel har jag mitt A5-block och mitt A4-block. De har båda olika funktioner. Det lilla blocket har jag som kluddblock; skriver ner instruktioner, telefonnummer eller saker jag ska göra inom några minuter. Allt för att inte glömma bort något. Det stora blocket för jag mina Att göra-listor. Dags- och veckoplaneringar. Även längre anteckningar hamnar där då jag är lite ekonomiskt lagd av mig.
Men då är det ju de sista 20 procenten av mitt minne som ställer till det för mig. Ofta handlar det om att jag inte har följt mina rutiner eller använt mina hjälpmedel. De har inte varit nära till hands, jag har blivit tillfrågad/ombedd utanför arbetstid och så vidare. I vissa osannolika fall spelar det ingen roll om jag har mina hjälpmedel – det är en dålig minnesdag från början. Just de dagarna är väldigt ovanliga, men just därför rasar hela arbetsdagen när de infaller. Allt blir fel. Det gäller att överleva dagen och försöka att inte orsaka så mycket skada för någon annan än mig själv – vilket är svårt när jag har det jobb jag har. Det är sällan att mina minnesbortfall drabbar endast mig.
20 procent av tiden
20 procent av tiden, det är mycket ibland. Ganska ofta kan jag inte göra något åt det. Det kan bara inte hjälpas.
Än så länge har inget allvarligt inträffat. Det har för det mesta uppstått smått kalabalik som resulterar i skratt. Som den gången när jag skrek av förtjusning när jag hittade en hög med speciella punktskrivarpapper som jag trodde att jag hade förlagt för gott. Vi hade till och med beställt nya. Vilken lycka när jag hittade dem, och när jag försökte minnas så var det uppenbart att det var på den platsen jag hade lagt högen med papper. Kollegorna undrade vad som stod på när jag satt på knä framför ett skåp och kramade om högen med papper som om det vore ett hemvändande kärt barn.
Det är tur för mig att jag jobbar på den arbetsplatsen jag gör. Vi skrattar gott med varandra åt våra små egenheter. Kanske mest åt mina egenheter, men det bjuder jag på.
- Semestertider - 12 juni 2012
- Lusten att bokstavligen släpa ut skrivbordet är stark på försommaren - 29 maj 2012
- Dyblött kampanjande - 15 maj 2012