Var går gränsen mellan juste och ojuste?

Jag såg på Uppdrag Granskning när de granskade den spanska klädkedjan Zaras sätt att hantera en del av sin personal. Det finns mycket att säga om det, det mesta dock ganska uppenbart. Man kan knappt bli annat än bedrövad och beklämd.

Det är lätt att peka finger åt Zara och de exempel som beskrivs i Uppdrag granskning, men jag kan inte låta bli att känna att harmen stockar sig lite i halsen. Om man tar bort de värsta övertrampen och exemplen är det inte första gången jag har hört den här sortens berättelser.  

  • Om chefer som mår dåligt av hur de ’måste’ behandla sin personal för att få policies, regler och budget att gå ihop.
  • Om anställda som bestraffas (mer eller mindre öppet) för att de protesterar över vad de anser vara orättvisor, ojusta villkor eller bara för att de helt enkelt ställer frågor.
  • Om (tim)anställda som bjuds in till interna möten och utbildningar men som inte får betalt för den tiden. Deltagandet är ju frivilligt.

Det mest beklämmande är kanske inte att det finns några företag eller arbetsplatser där det är möjligt att bete sig så som det beskrivs i Uppdrag granskning, utan att det finns så många arbetsplatser där det är möjligt att bete sig sådär., även om det i de flesta fall sker betydligt mer dolt och subtilt än på Zara.

Jag tror inte att gränsen är speciellt tydlig mellan juste och ojuste. Det finns många grader av grått däremellan. Vad tycker du? Finns det en tydlig gräns för vad som är OK i behandlingen av underställda för att klara budget eller få gröna bockar i måluppfyllelsen? Var går den? Eller frågan kanske snarare borde vara: var går Din gräns? Din gräns för hur du kan tänka dig att bli behandlad eller din gräns för hur du kan tänka dig att behandla andra – chefer, underställda, kollegor, kunder mfl –  i jakten på att hålla budget?

Lisbeth Rydén
Följ mig på: