Den sjuka vården…

/i /av

Denna vecka har P1-programmet Tendens en serie om vården. I måndags handlade det om barnmorskor i Stockholm som har fått nog och igår (tisdag) om en överläkare på akuten i Enköping som har sagt upp sig för att överleva. I DN har vården varit föremål för en artikelserie av Maciej Zarembas och i Sydsvenskan står det att sjukvårdspolitikerna har rekordlågt förtroende hos medborgarna. Två av tre har mycket lågt eller ganska lågt förtroende för sjukvårdspolitikerna i Skåne.

Bilden som växer fram är en uppgiven, i bästa fall stridslysten, personal, oförstående politiker och en arg press. Intrycket är tyvärr inte att det är övergående. Snarare tvärtom. Det verkar som om det accelererar. Missnöjet växer, personalen ger upp och slutar.

Kapitalförstöring skulle man kalla det i alla andra verksamheter; att satsa på något som man därefter inte har vett att vårda. Att lägga enorma samhälleliga resurser för att utbilda en vårdpersonal med hög kompetens för att därefter slita ut dem innan de ens har hunnit skaffa sig erfarenhet för att bli riktigt bra. Det kan inte vara god hushållning med samhälles resurser.

Det sägs att utbildning lönar sig – inte bara för individen utan för samhället som helhet. Det sägs att vi borde arbeta tills vi är runt 70 för att vi ska klara ekonomin. Är det någon som kan få ihop dessa två önskemål med den bild som tecknas i de olika programmen och artiklarna ovan? Först ska vi lära oss en mängd saker, inklusive ett etiskt förhållningssätt, att använda vår analytiska förmåga och ett kritiskt tänkande. Därefter ska vi arbeta under de villkor som beskrivs tills vi är 70? den bild som förmedlas ger snarare vid handen att man måste kunna stänga av dessa tre kompetenser – etik, analys, kritik.

Jag är inte övertygad om att det är en resursfråga – i alla fall inte om man ser till totalen av alla pengar vi lägger på vårdsektorn. Jag tror snarare att det är en fråga om hur vi har valt att organisera verksamheten. Oavsett hur man ser det så verkar ingen riktigt vilja eller kunna ta i frågan och diskussionen på allvar. Jag känner mig förbannad, förvirrad och maktlös på samma gång. Och jag är varken personal eller patient inom vården just nu. Hur känner du dig?

 

================================

 

Läs gärna även Bengt-Åke Wennbergs blogg med anledning av Zarembas artikelserie.

Jag har även skrivit en blogg tidigare om Konsten att rasera och ignorera kollektiv kompetens som berör frågan.

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)