Vita käppens dag

Åter har molnen tagit plats på himlen och Göteborg upplever det som nästan är vädermässigt normaltillstånd, regn kombinerat med blåst. Jag som kvällen innan kommit hem från en helgresa har bestämt mig för att ta ledigt ifrån jobbet för att ge mig ut på uppdrag till Kungälv. Att själv kunna ge sig en ledig dag är en förmån som man förfogar över som egenföretagare men det förpliktigar också. Det gäller att veta varför man tar ledigt och värdera nyttan, annars blir det bortkastad tid och slöseri med resurser. Just den här dagen, den 15 oktober är det dock inte svårt att värdera nyttan och landa i ett ledighetsbeslut. Det är nämligen Vita käppens dag, alltså synskaderörelsens internationella högtidsdag.

En dag för information till andra

15 oktober är dagen då människor med synnedsättning världen över försöker synas och höras lite extra, för att uppmärksamma sin situation och informera allmänheten. Det här tar sig olika uttryck i olika länder och städer, men gemensamt är det faktum att man finns och vill bli inkluderad i samhället på jämlika villkor med seende.

Idag bär jag alltså min vita käpp lite mer stolt och viftar lite extra med den jämfört med andra dagar tänker jag och lämnar hemmet. Nedanför min trappa står en vagn som grannen håller på att lasta med skräp som ska köras bort, men helt ovetande om detta springer jag ner för trappan och ut mot den väntande bilen som ska ta mig till ett förutbestämt möte i Kungälv. Käppen tar i vagnen och jag tvärnitar efter bara tre meter. Grannen som ser detta ifrån sin balkong rusar ner och ber om ursäkt, varpå vi växlar ett par ord och sedan går jag vidare till min bil. Bakom mig hör jag att han flyttar på sin vagn och säger: ”Tur de har den där pinnen så de klarar sig ute”.

Kommunal insats eller arbetslöshet

Mötet jag ska på handlar om synrelaterade frågor och anordnas av synskadades förening i Kungälv. Här ska det diskuteras både stort och smått, drickas kaffe och ges uttryck för åsikter som jag ska notera för att föra vidare i mitt fortsatta engagemang i Synskadades Riksförbund.

I början är deltagarna lite avvaktande men allt eftersom är det som att de tänds upp som ljus runt bordet och snart är det full fart på oss. Vi hinner avhandla allt mellan svensk välfärd till EU, små skyltar i affärer till att inte kunna vara med i den kör man vill eftersom kommunen vägrat besluta om ledsagarstöd, tills en äldre herre tar till orda och för oss tillbaka till Kungälv.

Han berättar om en tjej som efter många års arbete helt plötsligt fick sina arbetsresor indragna. Kostnaden överfördes på henne, ca 4 000 i månaden, alltså en väsentlig del av hennes halvtidslön. Kommunens motiv var att spara dessa pengar, helt utan en tanke på att invånaren i fråga, när som helst och på grund av detta skulle förlora jobbet och bli en av många i arbetslöshetssiffran. Arbetsgivaren stod dock pall och med stolthet och segeryra berättade herren hur föreningen, tjejen ifråga och hennes arbetsgivare tillsammans lyckades få tillbaka arbetsresorna så att hon kunde räddas ifrån arbetslöshet.

Hjälteförklarad

Helt ovetande om att det är just Vita käppens dag berättar en av de kvinnliga deltagarna om hur hon upplever sig som väldigt annorlunda och konstigt behandlad är hon rör sig ute med sin Vita käpp. Människor tycker synd om en och råkar man göra något som är fullständigt normalt, som att exempelvis korsa en gata, ja då blir man hjälteförklarad säger hon. Ett mummel bryter ut och många vill mena att den vita käppen är en viktig markör och ska användas för att få förståelse när vi umgås med andra. Fördomarna och allt man får höra runt omkring är dock energikrävande och kan knäcka en som människa, är det många som stämmer in i.

En bit på vägen?

När den trevliga tillställningen är slut och jag åker hemåt igen funderar jag mycket på de båda berättelserna som jag fått höra, blott plockade ifrån verkligheten i Sverige 2012.

Vad är det för mekanismer som styr när en kommun helt sonika går in för att i praktiken försätta en av sina invånare i arbetslöshet?

Vad är det som händer hos oss människor när en till synes vanlig sak som att korsa en gata förvandlas till en hjälteinsats?

Kanske finns det inga eller väldigt många svar på dessa båda frågor.

Hur det än förhåller sig kan jag även i år liksom många år tidigare på Vita käppens dag konstatera att vi både som samhälle och enskilda individer har långt kvar innan vi når porten till inkludering, tolerans och jämlikhet.

Vidare kan vi konstatera att vi tillsammans kan göra skillnad, vilket fallet med tjejen i Kungälv visar. Så låt oss tro och hoppas att vi den 15 oktober nästa år kommit ytterligare en bit på vår väg mot inkludering och alla människors lika värde i verkligheten.