Från gymnasiesärskola till arbetslivet
är inte alltid det lättaste! Som dyslektiker stämplades jag år 2000 som ”mindre begåvad” och blev särskolklassad inför gymnasiet. Då hade jag under tio års tid kämpat och kämpat utan att nå det där halmstrået för att nå upp till gymnasiet och kunskapens hårda krav inom skolan.
Med hårda krav menar jag inte att de ska minskas, men ibland behöver man individanpassa läroprocessen mera i grundskolan, utan att behöva placeras i gymnasiesärskolan.
När jag år 2000 tog steg in på Klippans Gymnasiesärskola till Barn & Fritid/Omvårdnadsprogrammet, var det inte någon som varit tydlig med ”stämplingen” som man får inför klivet in på arbetsmarknaden och vad vilka insatser det krävs av dig som person/individ vid senare skede i livet om du till exempel vill ta dig in på högre utbildning som högskola eller universitet!
I fyra år gick jag på gymnasiesärkolan, fyra väldigt fina och värdefulla år. Dock insåg jag de begränsningar som särskolan gav mig våren 2005 när det var dags för det stora klivet in på arbetsmarknaden. Ett kliv som jag såg fram emot, men så mycket ”hinder” det blev helt plötsligt!
Hinder som jag inte hade en aning om hur jag skulle klara av, och vad det egentligen fanns för resurser för att få hjälp av för att komma vidare?
Drömmen har alltid varit att bli pedagog, av den anledningen att jag vill hjälpa andra på vägen framåt – och för att man ska slippa genomlida den pärs som jag gått igenom, eller åtminstone underlätta!
Mitt första ”riktiga jobb” blev ett Plusjobb i en mindre kommun i Skåne. Där blev jag skolvärd och jag trivdes som fisken i vattnet. Efter 1,5 år av två års möjlig Plusjobbsanställning fick jag reda på att dom inte kunde ha kvar mig. Vilket gjorde att jag började fundera… vad vill jag göra? Jag ville ju jobba inom skolans värld, få vara med och hjälpa till med skolutveckling på olika sätt?!?
Efter en del funderingar, kontaktade jag min ”gamla” gymnasielärare som rekommenderade mig att söka in på Sundsgårdens Folkhögskola. Jag gjorde det, blev antagen till Dyslexilinjen, som den hette 2007-2009 när jag gick där. Därefter tog jag ett år på Assistentlinjen 2009-2010.
Under denna period hade jag turen att jobba även i butik, dels för att få arbetslivserfarenheten, bättre ekonomi och framför allt, – ha ett jobb.
Jag har genom mina år även varit aktiv i olika ideella organisationer, så som RFSL Malmö och politiska organsationer. Detta för att kunna vara med och påverka samhället för oss med olika funktionsnedsättningar till ett bättre och mera givande liv i allmänhet!
Efter mina tre år på folkhögskola, där jag läste upp betygen och tagit igen en hel del – dock inte alla, då min dyslexi och vissa pedagoger tyvärr inte har rätt inlärningssätt för min kunskapsinhämtning, fattas jag fortfarande godkänt i bland annat engelska, vilket ju är ett av de grundläggande ämnena inför högre studier.
2010 mötte jag Arbetsförmedlingen för andra gången i mitt liv efter särskolan avslut. Denna gången fick jag en positivare bemötande, och dessutom hade jag ju mera ”kött på benen”, vilket gjorde att jag vågade stå på mig mera med olika rättigheter.
Dock kunde/kan de inte som myndighet ”trolla”.. då jag har funktionsnedsättningen dyslexi, vilket absolut inte är något bekymmer då jag under tiden på folkhögskolan fick kunskap om min dyslexi – blev utbildad dyslexiinformatör. Men det finns en annan begräsning i sammanhanget och det är att jag gått i ”Särskolan”. Det ger en begränsningar. Nu är det ju som så, – begräsningar är inget jag känner att jag har. Min dyslexi ger mig istället möjligheter!
Dock ser olika arbetsgivare inte alltid olika funktionsnedsättningar som en möjlighet utan som en begränsning, då de kanske har förutfattade meningar i den avsikten att det ger mig begräsningar? Vad för begräsningar säger jag då? Jag använder ju min dyslexi som en styrka i mitt dagliga liv – jag kan hjälpa andra medmänniskor framåt…men riktigt så enkelt är det ju inte?
Nej, idag kräver många arbeten ”högskolekompetens” vilket ger oss som gått i särskolan begränsningar, om vi inte har möjlighet att läsa upp betygen och klara av studierna. Gymnasiesärskolan gav mig väldigt mycket styrka, av den anledningen att jag fick individuell undervisning och kunde på så sätt inhämta informationen på ett förståligt och effektivt sätt för min del.
Vad vill jag då komma till i mitt första gästbloggsinlägg? Jo, särskolan ger inte en alltid bara ”begräsningar inför arbetslivet”. Den ger en också stora möjligheter, då du bär på en helt annan förmåga inom kreativitet och framförallt att vi med olika funktionsnedsättningar oftare ”sköter våra jobb” bättre, då vi är noggrannare och väldigt effektiva i våra olika arbetsuppgifter!
Ett långt första inlägg här på Ett Gott Arbetsliv. Men som dyslektiker har jag ”ofta” svårare att fatta mig kort i text!! Samtidigt som du får ut så mycket mera information som jag hoppas kan hjälpa andra på vägen!
- Från gymnasiesärskola till arbetslivet - 30 augusti 2013
Skrämmande att talnormen ska klassa dyslexi på det sättet på 2000-talet. ”Vi ska hjälpa er att tala rätt”-attityden skapar mer problem än den kan hjälpa.
Åsa Petersen har också skrivit bra om sin uppväxt med dyslexi och hur hon särbehandlades bl.a. i http://www.blackisland.se/nybok/mitt-queera-hjarta
Det kan jag absolut hålla med dig om! Dessvärre är det flera som kategoriseras in i ”särskolan” för att underlätta lätta för skolsystemet på olika sätt och det är väldigt bristfällig information för individerna/eleverna som går i särskolan, hur mycket mera det kommer att krävs att ta sig in på arbetsmarknaden på olika sätt!!
Tack för boktipset! :)