Bedömer ni risker? Eller kartlägger ni bara?

I Arbetsmiljöverkets föreskrift om Systematiskt arbetsmiljöarbete står det i § 8:

”Arbetsgivaren skall regelbundet undersöka arbetsförhållandena och bedöma riskerna för att någon kan komma att drabbas av ohälsa eller olycksfall i arbetet.”

När det gäller att undersöka och bedöma riskerna för den psykosociala arbetsmiljön innebär det oftast att det genomförs medarbetarundersökningar med jämna mellanrum. DET RÄCKER INTE!

En medarbetarenkät kan (i bästa fall) sägas undersöka de risker som någon har bestämt ska tas upp i enkäten, men det innebär inte att det har gjorts en bedömning av riskerna. Att bedöma en risk innebär att man faktiskt gör en bedömning – inte bara en mätning – av något. Vad är det som mäts? Är det relevant och vad är det för riskfullt med 3,6 på skalan på just den här arbetsplatsen? Det arbetet görs väldigt sällan. Mer ofta skickas resultatet ut till enhetschefer med ordern: ”Fixa siffrorna!” Vän av ordning kan då hävda att det är bara för att det görs dåligt, att man har valt fel enkätverktyg osv. Kritiken är dock mer grundläggande än så.

Ett utdrag från en avhandling av Ole Jacob Thomassen som ska presenteras i morgon den 21 november i Oslo beskriver detta bättre än jag kan. Vad själva avhandlingen handlar om tänkte jag återkomma till i nästa blogg. (För den som inte vill vänta så länge är det bara att ladda ner och läsa. Det rekommenderas. Angeläget och lättläst, om än intellektuellt utmanande på sina ställen och på norska.) Tills dess får ni hålla tillgodo med ett utdrag från sidan 192:

”Alle dimensjoner og indikatorer i skjemaet [enkäten], tar utgangspunkt i arbeidshelseforskning som dokumenterer vitenskapelige sammenhenger mellom helseplager [ohälsa] og organisatoriske forhold. Slik sett er skjemaet utviklet på bakgrunn av evidensbasert forskning, og det jeg i kapittel tre refererte til som arbeidshelseforskning basert på den konvensjonelle metoden/det naturvitenskapelige forskningsparadigmet. Grunntanken med skjemaet er å gi virksomheter et vitenskapelig basert utgangspunkt, for å innhente kunnskap om psykiske og sosiale arbeidsmiljøforhold (Dallner, 2000).

Nordriks [2010] kritikk er at den kunnskapen som frembringes gjennom et slikt skjema, verken gir god kunnskap om egenart eller årsaker til ulike psykososiale problemer/fenomener. Problemet er at det endimensjonale språket som kartleggingsrasjonalet bygger på, fører til at komplekse erfaringer ´puttes´ inn i etablerte begreper innen arbeidslivsforskningen. Dermed produseres det kunnskap som har liten reell validitet, selv om det har vitenskapelig validitet. [min, Lisbeth Rydéns betoning]

Kartleggingsregimet står derfor i fare for å produsere kunnskap, som ikke er relevant for å komme til inngrep med de egentlige problemene på arbeidsplassene. Nordriks perspektiv kan leses som en grunnleggende kritikk, av konsekvensene av at lovregulert arbeidsmiljø har beveget seg i en formalistisk og rasjonalistisk retning. Hennes innvending består i at den type kartleggings- og risikotenkning som preger mye av dagens arbeidsmiljøpraksis, baserer seg på en ´naiv forestilling´ om at komplekse fenomener lar seg beskrive/dokumenteres/kartlegges via generelle, forhåndsdefinerte parametere, og at denne kunnskapen skal kunne fungere som underlag for tiltak [åtgärd].”

Referenser:

Dallner, M. (2000). Validation of the General Nordic Questionnaire (QPSNordic) for psychological and social factors at work (B. 2000:12). København: Nordisk Ministerråd.

Nordrik, B. (2010). Psykososial arbeidsmiljøkartlegging. Oslo: Gyldendal arbeidsliv.

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
1 svara

Trackbacks & Pingbacks

  1. […] Jag har träffat på Arbetsmiljöinspektörer som är bekymrade över att det görs för få riskbedömningar. Det som det läggs mest tid på är medarbetarundersökningar och de kan som bäst räknas som en kartläggning / mätning. Dock är innehållet av bedömning inte speciellt stort. Hur gör ni på din arbetsplats? Läs mer >> […]

Kommentering är stängd.