Inte bara rädsla som tystar

Det är skillnad på tystande och tystnande. Det första betyder att någon agerar för att någon annan ska vara eller bli tyst. Det andra betyder att man själv väljer att tystna eller att det blir allt tystare utan att någon egentligen vill det. Ofta hänförs tystnandet till att man är rädd för repressalier, vill värna sitt eget skinn eller något liknande, dvs att det är den andra sidan av tystandet. Så är det absolut i många fall. Det visar inte minst radioprogrammet Tendens serie ”Vem vågar vissla?” Del 1 (vecka 39) och Del 2 (sänds denna vecka).

Jag tror däremot att tystnandet har många fler rötter än så. En är att man inte orkar. Om man ska få till stånd en diskussion om det man tycker att man behöver diskutera måste man börja så långt bort att man aldrig kommer att komma fram på den tid man har till förfogande.

I andra fall bygger de resonemang man vill protestera mot på en helt annan logik än de man själv vill lyfta fram. En logik som gör det nästan omöjligt att komma till tals om andra värden eller perspektiv. Försöker man möts man av så många (i ens egna öron irrelevanta) argument, missförstånd och misstolkningar att det känns övermäktigt. Det är ingen idé.

Har man bara en kvart på en arbetsplatsträff så är det därför lika bra att vara tyst. Även de lite längre verksamhetsdagarna som finns på en del arbetsplatser tenderar att ätas upp av information, verksamhetsplanering och sociala aktiviteter så där blir det också svårt att ta upp en mer grundläggande diskussion om det man vill diskutera. Eller så kommer mer akuta saker i vägen.

Det här är en annan sorts tystnad. Troligen inte mindre osund, varken för organisationen eller individen, men likfullt annorlunda. Det hjälper inte alltid med ”en god stämning” eller ”högt i tak”. Det man säger faller platt till marken i alla fall. Att försöka blir då slöseri med energi samtidigt som man riskerar att bli betraktad som lite udda eller konstig.

Känner du igen dig? Har du försökt men inte kommit till tals? Har du sett andra försöka men inte lyckas?

En som har beskrivit detta på ett bra sätt är en kollega till mig, Dan Gullmander, som i en liten skrift ”Tystnandets sociala mekanismer”, försöker berätta hur det känns att välja att tystna, och varför man gör det, trots att man egentligen inte vill. Väl värd att läsa för den som är intresserad av temat.

Omslaget till boken "Tystnandets sociala mekanismer"

Lisbeth Rydén
Följ mig på: