Jag är en tillgång!
I hela mitt vuxna liv har jag känt att något har varit fel med mitt jobb-jag. Jag har haft ett otal jobb i mitt liv varav en del varit mindre roliga. Jag har också haft jobb som varit fantastiskt utvecklande och intressanta. Min senaste anställning är ett lysande exempel på ett sådant jobb. Då arbetade jag som projektledare för olika internationella miljöprojekt. Jag fick resa kors och tvärs över jorden och se fantastiska platser. Ryssland, Turkiet, Namibia, Kina, USA, Indien, you name it. Jag har varit där! Och alla dessa underbara människor jag mött. Några har inte bara varit kollegor utan dessutom goda vänner. Och så mycket jag lärt mig. Tänk att lilla jag har varit så privilegierad! Ända så jag upp mig för ett halvår sedan för att jobba med något annat. Precis som jag gjort så många gånger förr.
Länge trodde jag att jag bara inte hittat rätt än. Jag sökte och sökte efter det där jobbet som skulle vara perfekt för mig. Det där som skulle få mig att stanna i år efter år och bara stortrivas. Då skulle jag äntligen slippa att känna mig som en opålitlig vindflöjel, en så kallad hoppjerka. Slippa försöka dölja det faktum att mitt CV ser ut som en sida ur telefonkatalogen. En lång rad av korta anställningar, innefattande allt från grisskötare till laboratorietekniker. När jag skulle söka nya jobb plockade jag bort hälften och försökte sedan desperat dölja hålen som uppstått. För man vill ju inte verka som en sån som ger upp för minsta lilla motgång. En som man inte kan lita på.
I alla jobb som jag haft har det varit samma mönster. I början är det fantastiskt roligt. Ja, inte i allra första början förstås. Då när man inte har någon att luncha med och inte ens vet var toaletten är. Men sedan. Det är nya tankar, nya människor, överallt. Min hjärna går på högvarv av allt spännande som händer och jag känner hur jag utvecklas och hur jag kan tillföra nya saker som arbetsgivaren har nytta och glädje av. Jag kan knappt sluta jobba på kvällarna och när jag kommer hem till familjen bubblar jag över i min iver att berätta om allt som har hänt under dagen. Denna entusiasm varar kanske ett halvår och ersätts sedan av en behaglig känsla av att jag kan mitt jobb och gillar mina kollegor. Livet är ganska skönt och jag är nöjd.
Efter ungefär två år är det något som börjar gnaga. Det börjar ta emot att gå till jobbet och jag känner hur jag börjar titta på klockan och längta efter helgen. Efterhand växer olusten men jag förstår inte varför. Jag har ju ett toppenjobb! Tänk vad jag har det bra! Intressanta arbetsuppgifter, stor frihet att själv utforma min arbetsdag och fantastiska kollegor. Om det inte känns bra så måste det vara mig det är fel på. Och jag kan ju inte svika dem som trott på mig och gett mig ett jobb, inte heller mina kollegor som är beroende av att jag gör ett bra jobb. Så jag kämpar på. Länge kämpar jag men till slut går det inte längre. Olusten är så stor att det känns som jag ska kvävas. Så jag säger upp mig. Och möter återigen alla blickar av oförståelse och besvikelse. Mest besviken är jag själv. Så du höll inte måttet denna gången heller! Du orkade inte kämpa, du gav upp!
Länge kände jag alltså så här. Tills jag började känna mig lite trotsig. Måste det vara mig det är fel på? Kanske jag helt enkelt är en person som behöver omväxling och nya utmaningar? Kanske, modiga tanke, kan det till och med vara en tillgång? Jag menar, tänk på allt jag har fått se och uppleva. Som jag sedan har lagt i min erfarenhetsbank och plockat fram på nya ställen. Som har gjort mig till den jag är, på gott och ont. Kanske är det OK att vara jag?
Och så kom den då, bekräftelsen. På att jag faktiskt får vara sån här och att det kan vara något bra! Den kom i något så banalt som ett personlighetstest i en tidning. Ni vet såna där tester där man kan få reda på vad för slags person man är, hemma eller på jobbet. Ofta visar man sig vara t.ex. entreprenören, den kreativa, förvaltaren eller något annat. Det finns en uppsjö av kategorier som man förväntas känna igen sig i. Jag har dock aldrig hittat något som passat in på mig, vilket bara ytterligare bekräftat att det är något allvarligt fel på mig. Men nu fanns jag plötsligt där! Nu vet jag vad jag är. Episodiker! Jag är episodiker!
Episodikern är en person som behöver byta arbetsuppgifter och gärna även arbetskamrater ungefär vartannat år för att må bra. En person som ständigt behöver nya utmaningar och som mår dåligt så fort det blir för mycket av same, same. Och inte nog med att jag faktiskt finns, jag är en tillgång! Episodikern är nämligen den som har lättast för att acceptera förändringar i organisationen, hon till och med välkomnar dem och går med liv och lust inför det nya, vad det nu må vara. Hon är en förändringsbärare som inte bara glatt kastar sig in en ny situation, hennes goda humör och entusiasm smittar också av sig på arbetskamraterna. Vad detta betyder i dessa förändringens tidevarv kan inte nog uppskattas. Enligt tidningen. Jag läste avsnittet minst tre gånger. Sedan dess går jag runt med ett fånigt flin på läpparna och säger till alla som vill lyssna:
Hej, jag heter Johanna, jag är episodiker!
- Jag är en tillgång! - 14 september 2010
Underbart!! Önskar dig all lycka till Episodiker-Johanna! Samhället behöver fler av dig!
Tack! Nu känns det ännu bättre!