När bollen har studsat tre gånger – då tar jag den
”Det är ett knep jag använder för att överleva”, sa han med ett underfundigt leende. Som om han visste något som vi andra inte kände till. ”När de återkommer den tredje gången med sitt ärende – då tar jag tag i det. Fram tills dess – ingen idé. Det mesta löser sig faktiskt innan dess.”
Visst är det ett briljant råd till alla oss som har en tendens att släppa det vi har för händer då någon skjuter på oss via inbox, voicemail eller ”har du fem minuter?”. Vi är tillgängliga. Vi är tjänstvilliga. Och vi är de allra smartaste experterna. Förvisso kan vi bli stressade och få mycket att göra men, i gengäld, vinner vi det vi allra mest eftertraktar – ett erkännande av vår duglighet, kompetens och ett kvitto på vår oumbärlighet. Alla vill vara till nytta och känna att de behövs. Det här är vårt sätt.
Visst ser vi nyttan med att låta bollen studsa. Vi vinner tid och frihet. Våra kollegor och medarbetare tar mer ansvar. De växer och utvecklas. Allt är frid och fröjd. Men ibland räcker inte själva vetskapen om framtida vinster som skäl för en nödvändig förändring. Helt enkelt för att priset är för högt. Vinsten som vi gör då vi fortsätter – erkännande av duglighet, kompetens och oumbärlighet – är större än vinsten som vi gör då vi ändrar oss – mer tid och frihet, fler växande medarbetare.
Du blir säkert inte förvånad när jag påstår att detta resonemang gäller all inre förändring. Vi ändrar inte ett beteende, vilket det än må vara, förrän kostnaden att fortsätta överstiger priset att förändra. Så om du vill bli bättre på att låta bollen studsa och delegera ansvar behöver du först och främst bli medveten om dina bakomliggande vinster. Först därefter kan du ifrågasätta, förändra eller ersätta för att skriva en helt ny historia.
- Vad vinner du egentligen på att vara kvar i ditt nuvarande beteende?
- Vill du verkligen ge upp och förändra detta?
- Vilken annan berättelse skulle du vilja berätta framöver gällande din duglighet och ditt värde?
- När bollen har studsat tre gånger – då tar jag den - 25 februari 2013
Hej Marie! Välkommen som bloggare! Tack för bra frågor, även om de kan vara svåra att svara på ibland ;).
Jag antar att bilden i texten är vald för dess vackra färger (det kanske inte ens är du som valt), men den blev i mina ögon ändå ganska symbolisk. Är det gymnastikbollar eller är det bowlingklot?
Symbolsikt eftersom de där bollarna som ”studsar” på en ofta känns som om de inte är studsbara utan snarare som bowlingklot. Antingen får man ta emot dem eller så blir konsekvenserna väldigt jobbiga. Det är inget man studsar tillbaka. Ta emot, gilla läget, hantera! Typ.
Hej Lisbeth!
Härligt att jag fick dig att tänka till. Bra reflekterande frågor ska vara som hårda karameller som man får suga på ett tag.
Faktum att ”bollarna” på bilden som jag har valt är bowlingklot. Och jag valde dem för färgernas skull. Jag tänkte faktiskt inte på liknelsen med att det ibland kan kännas som bowlingklot när man öppnar sin inbox eller sin voicemail. Bra liknelse Lisbeth. Tack-:-D
Säkert bra om chefen väntar med ”att ta tag i bollen” om det görs medvetet och riktat, till människor som ledaren vet (egentligen) kan och vill växa (genom eget ”isolerat” arbete, nu spetsar jag medvetet till det, hoppas ni ursäkta). Men, och detta är bara en tanke som tänks högt, är det inte så att vi människor är olika. En del kan och vill som sagt egentligen göra allt på egen hand (de har ju försökt nå en medarbetare, chef (kanske ledare?), men eftersom han inte ”hörde” så fixade jag det själv. Bra!
Men kan det inte vara så att vissa andra vill byta några ord med en medarbetare, chef (kanske ledare) innan de sätter igång och jobbar vidare. Chefen (men inte ledaren) behöver ju för den skull inte berätta hur saken ska utföras, kanske inte ens vad som ska utföras (man brukar i och för sig säga att ledningen berättar vad som göras, sen får medarbetarna bestämma hur). Ett coachande ledarskap kan vid dessa tillfällen plocka upp ”bollen” och, efter att ha ställt en del coachande kraftfulla frågor, kasta tillbaka ”bollen” till medarbetaren. Då vet ju medarbetaren och chefen att det är ett bowlingklot medarbetaren jobbar vidare med, och inte en tennisboll (som det först var tänkt…).
Mina tankar i bloggen handlar mer om börja ifrågasätta mitt eget motiv bakom varför jag plockar upp så många bollar och så snabbt. Så det är ETT perspektiv att se frågeställningen ifrån.
Ett ANNAT, lika viktigt, är att se det från medarbetarens perspektiv som du så klokt tar upp Kent. Sett från det perspektivet är en tydlig kommunikation det mest optimala. Om jag får en boll från någon annan kan jag hjälpa den personen att bli tydlig genom att t ex fråga: Vad har du själv kommit fram till? och Vad behöver du från mig för att komma vidare?. Det blir ett coachande förhållningssätt som både ger och tar.
Kloka råd som jag ska ta till mig.
Gynnar båda parter och ger mindre stress – Bra!