Positivismens skadliga framfart?
Läste Camilla Ländins inlägg om faran med för mycket positivism på våra arbetsplatser. Där Rasmus Wilig befarar att vi tappar bort de allvarliga problemen i vår iver att fokusera på att blicka framåt och det som fungerar.
Det Rasmus har missat är att anledningen till att uppmärksamhet på medarbetarnas positiva egenskaper och resultat har fått en så stor genomslagskraft på senare tid är att man har insett att traditionella sätt att motivera sina medarbetare inte längre fungerar, dvs. morot och piska. Däremot är det mer givande att just uppmärksamma individen och att skapa en kreativ miljö. Speciellt om du jobbar med tankekrävande arbetsuppgifter. Bl a har forskare på MIT (välrenommerat Tekniskt Universitet i USA) kommit fram till detta. Titta gärna på följande film som baseras på MIT:s forskning. RSA Animate – Drive: The surprising truth about what motivates us
Han har också missat att lösningsbaserat tänkande är en metod för att lösa problem. Dvs. när något inte fungerar så använder man metoden för att snabbt hitta en lösning. Det är alltså inte ett konstant tillstånd som medför att negativa saker negligeras, utan ett verktyg för att undvika att fastna i det som hänt och istället fokusera framåt och snabbt vidta åtgärder . Det lösningsbaserade tänkandet är inte något nytt påfund utan har funnits i över 50 år och är baserad på Steve de Shazer och Insoo Kim Berg erfarenheter som psykoterapeuter. Läs gärna om lösningsbaserat tänkande på http://www.clues.se/sidor/losningsfokus.html.
- Wind of Change - 9 april 2018
- Är ni rustade för förändring? - 26 februari 2018
- Jobba hemifrån – går det att få något gjort? - 12 februari 2018
Det är inte säkert att varken Rasmus Wilig, eller undertecknad för den delen, har missat eller missuppfattat någonting alls, bara för att vi båda är något tveksamma till ’positivt tänkande’ som koncept. (Läs min kommentar till Camillas blogg förra veckan: http://gottarbetsliv.se/negativt-med-positivt/)
Vad gäller min egen uppfattning baseras den på att försöka uppmärksamma vad som döljs när fokus ligger på ”att tänka positivt” samt vad detta mantra kan få för konsekvenser. Det innebär inte att jag tycker illa om ”positiv uppmärksamhet” eller lösningsfoskuserade diskussioner i syfte att göra något åt det som uppfattas som fel.
Det finns ett ordspråk som heter ”För mycket och för lite skämmer allt” som skulle kunna stämma här. Strategier som funkar i vissa situationer används lite överallt och hela tiden (ofta i förenklad och okritisk form), men framförallt tror jag att det handlar om två saker:
1) att de som försöker säga något som för dem är viktigt känner sig avfärdade genom att sakfrågan hamnar i skuggan och fokus kommer på hur man för fram sina synpunkter (’negativt’ eller i varje fall inte tillräckligt positivt)
2) att den positiva uppmärksamheten som sägs vara så bra, känns oäkta och manipulerande samt sätter mig som mottagare av uppmärksamheten i någon slags barn-relation till den som uttalar det. Om det känns äkta och välförtjänt är en sak, men när det känns som en följd av att chefen eller kollegan har varit på kurs eller som ett led i att ’uppfostra mig’, dvs att få mig att göra mer av samma och mindre av annat, då kan det få motsatt effekt.
Fortsätt gärna att använda ’positiva’ strategier, men var också uppmärksam på att det kan få icke avsiktliga konsekvenser – vi är inte alla lika och vi har olika erfarenheter. Bara för att man inte går igång på ’positivt tänkande’ behöver man inte vara en sämre människa, kollega eller problemlösare.
En bok i ämnet kom förra året för den som vill läsa mer. Den har ett amerikansk perspektiv men finns översatt till svenska. Boken heter Gilla läget: hur allt gick åt helvete med positivt tänkande av Barbara Ehrenreich. Kostar under 50-lappen i pocket både på Bokus och Adlibris.
För mig handlar det här om två olika saker. Positivt tänkande och lösningsfokuserat tänkande är helt olika saker för mig.
Positivt tänkande handlar för mig om att fokusera på det positiva och ignorera det negativa, de problem som finns på en arbetsplats. Det är i mina ögon något som kan bli fullständigt förödande! Och direkt kränkande om det utövas av en överordnad kontra en underordnad… eller för den delen kollegor emellan…
Lösningsfokuserat tänkande däremot handlar om att erkänna de problem som finns utifrån de olika synvinklar och perspektiv som finns, men att sedan lyfta blicken och tänka på vad det är vi vill uppnå. Det är motsatsen till att försöka hitta lösningar på problem. Istället tänker du på vart det är vi vill komma och vad vi behöver göra för att komma dit. Det är lite som skillnaden mellan att behandla symptomen på en sjukdom eller att försöka se hela bilden och hitta andra lösningar som får symptomet att lösas på vägen.
Så jag håller med er båda här, Eva och Lisbeth. :)
Idag har Sydsvenskan en intressant artikel om sammanslagningen av sjukhusen i Malmö/Lund som fick mig att associera till de här diskussionerna också. En forskare hade konstaterat en skillnad i uppfattningen av om sammanslagningen fungerat bra mellan chefer och anställda. Cheferna var överlag positiva medan de anställda var mer negativa…
När jag jobbar i arbetsgrupper så brukar jag undvika att använda uttrycken positivt och negativt tänkande för det kan ligga så måna olika värderingar i själva orden. Istället använder jag konstruktivt och icke-konstruktivt tänkande.
Positivt tänkande kan betyda att ha förmågan att kunna se det positiva i en till synes helt omöjlig situation eller att inte låta sig slås ned av småsaker.
Det kan också betyda att sticka huvudet i sanden för det som faktiskt fungerar mindre bra. Det kan vara ett sätt att försöka undvika att ta tag i det som behöver åtgärdas.
Negativt tänkande kan betyda att ha förmågan att kritiskt granska en situation.
Det kan också betyda att se allt nattsvart. Att ha inställningen att allt är omöjligt så det är ändå ingen idé att försöka. Det är kört från början.
Med det vill jag säga att det är lätt att det blir missförstånd och feltolkningar när man diskuterar de här begreppen.
Jag håller med dig, Lisbeth, i din kommentar i inlägget: http://gottarbetsliv.se/negativt-med-positivt/ där du skriver att: ”Det kanske inte bidrar till en konstruktiv stämning men ibland en känsla av gemenskap mellan dem gnället gäller.”. Visst är det så, men det ligger även en fara i det. Att gemenskapen på en arbetsplats stärks av gnäll ökar faran för att fokusera på det negativa och gnälla när man känner att gemenskapen sinar.
När jag jobbar i arbetsgrupper så använder jag konstruktivt (positivt) tänkande för att öka viljan och förmågan att ta itu med de saker/situationer som har en negativ inverkan på arbetsplatsen.
När arbetsgruppen fokuserar på de historiska framgångsfaktorer man har så ger det flera resultat: när man ser att man gjort bra saker tidigare så stärks man i tron att det kan vi göra igen, det positiva fokuset ger energi vilket leder till att kreativitet, idéskapande och ett lösningsfokuserat tänkande finns närmare till hands, känslan av hopplöshet/omöjligt ersätts successivt ut mot en känsla av möjligt och ger mer hopp.
Risken med att fastna i ett alltför icke-konstruktivt/negativt tänkande är att man tenderar att även tolka det som faktiskt är positivt i en mer negativ anda. Och det motsatta med alltför mycket positivt tänkande, man tenderar att sätta upp skygglappar.
Konstruktivt/positivt tänkande ger energi som kan användas till lösningsfokuserat tänkande, medan icke-konstruktivt/negativt tänkande tar energi och lägger sig som ett lock över kreativitet och idéskapande.
Positivism står för handling medan negativism står för inaktivitet. I och med att du ser möjligheter och vägar framåt flyttar du också fokus utifrån och in. Ansvaret läggs på dig och din förmåga att handla.
Det motsatta gäller för det negtivistiska synsättet, ansvaret för att något inte går att förändra eller förbättra läggs utanför dig själv på omständigheter över vilka du inte rår.
Det finns en provokation i att identifiera och utkräva det personliga ansvaret och detta, anser jag, ligger till grund för skepsism kring begreppet positivism.
Positivism handlar aldrig om en naiv syn på sakernas tillstånd och en tro på en kraft i begreppet som sådant. Positivism är nyfikenhet. tron på allas oändliga potential, viljan att förändra, ödmjukhet inför egna och andras tillkortakommanden, förmågan att lyfta blicken, strategiskt och visionärt tänkande, förmågan att omsätta tanke i handling. Kort och gott; Ledarskap.
Einstein, Edison, Mandela och Gandhi, för att ta några exempel, drevs av positivism och jag tror ingen skulle komma på tanken att ifrågasätta deras förmåga till kritiskt tänkande.