Vad är ett coachande ledarskap?

Jag har funderat mycket på sista tiden över när jag egentligen kommer till min rätt. I vilken typ av uppdrag får jag verkligen använda mina styrkor och göra skillnad för dem jag möter?

Ett sådant tillfälle är när jag får leda utbildningar eller utvecklingsdagar med en liten grupp ledare (högst 15 personer), där vi kan gå på djupet och där det finns tid att låta var och en komma till tals. Därför blev jag så glad när jag fick frågan om att leda just en sådan utbildning nu i vår. Det är en utbildning i coachande ledarskap, för chefer och andra ledare som vill kunna använda coachande verktyg och ett coachande förhållningssätt i sitt ledarskap. Vad roligt det ska bli!

Så jag sa ja. Sedan började jag fundera. Ett coachande ledarskap, vad är det egentligen? Vad skiljer en utbildning i coachande ledarskap från andra ledarskapsutbildningar – eller från en coachutbildning?

Jag kom på att jag faktiskt har skrivit om det tidigare, i min bok Brinna! Att göra skillnad som ledare i en ideell organisation:

Att som ledare ha ett coachande förhållningssätt och att se medlemmar och medarbetare som individer med potential att utvecklas, är grundläggande för ett ledarskap som bygger på motivation. Coaching och andra former av motiverande samtal är utmärkta redskap för en ledare att ha i verktygslådan. Många ledare behöver också förnya sin repertoar, de behöver ställa frågor snarare än att komma med självklara svar, de behöver förstå vad som motiverar människor och lära sig lyssna aktivt.

Men ledare är inte coacher. Coaching och samtal är bara ett av de redskap som en ledare behöver behärska. Många ledare behöver hjälp att sortera sina verktyg och bli mer medvetna om när de ska användas. När passar coaching och i vilka situationer behöver ledaren istället peka ut riktningen och fatta beslut?

(Måste medge att det känns underligt att citera sig själv så där. Lite provocerande för Jante, kanske.)

Ledarskap är inte coaching och coaching är inte ledarskap. Coaching är ett verktyg för att ta fram det bästa i andra, att stötta någons utveckling och bidra till förutsättningar för människor att vara sitt bästa jag.

Är det ledarens (eller chefens) uppgift? Ska chefer ägna sig åt att stötta medarbetarna personligt och bidra till deras utveckling?

Det kan man ju ha delade meningar om. Jag är övertygad om att många företag och andra organisationer skulle få betydligt bättre resultat om ledarna hade mer kunskap och träning i coachande verktyg och ett coachande förhållningssätt.

Det viktigaste coachingverktyget är kanske samtalet. Ett medvetet, strukturerat samtal som syftar till utveckling. Ett samtal där du som medarbetare får stå i centrum, där dina styrkor och dina utmaningar är det viktiga. Ett coachande förhållningssätt handlar om att utgå från att människor har sina egna svar, att de kan och vill styra sin egen utveckling. Att du som chef kan skapa förutsättningar för utveckling, snarare än att försöka förändra människor.

Dessutom kan bättre utbildning leda till att cheferna också förstår när de inte ska coacha. Det är kanske det viktigaste som jag lärde mig under min utbildning till Co-Active Coach. Din uppgift är inte att invadera med coachande frågor eller goda råd. (Det senare är dessutom inte coaching utan rådgivning.) Tvärtom: coaching kräver en god relation, tydliga förutsättningar och en överenskommelse mellan den som coachar och den som får coaching. Coaching är ett verktyg. Det passar inte alla situationer.

Vilken är din erfarenhet? Vilket stöd vill du ha av din chef? Och om du är chef – har du tillräckliga verktyg för att kunna stötta dina medarbetare?

Själv är jag egenföretagare och därmed min egen chef. Vilket är en av anledningarna till att jag också träffar en coach regelbundet. Det är nämligen ganska svårt att coacha sig själv. Samtidigt är det mitt jobb. Det är en del av min uppgift som egenföretagare att se till att jag får använda hela min potential, att jag tar uppdrag som gör att jag kan fälla ut vingarna och göra skillnad på allvar. Att vara mitt bästa jag.

Senaste inläggen av Lisa Moraeus (se alla)
3 Kommentarer
  1. Cecilia Sahlström
    Cecilia Sahlström says:

    Det är sant. En coach är inte ledare. En ledare är inte coach. Jag är själv coach och tycker att coaching är ett ypperligt intstrument. Och att använda det i sitt ledarskap är bra, i vissa sammanhang. I andra sammanhang inte. Så jag är nog tämligen enig med skribenten.
    Men jag har efter hand blivit mer kritisk mot begreppet coachande ledarskap. Även om jag själv har använt det lite nu och då. Ledarskap är oerhört komplext och krävande. Och inte det minsta ensidigt. Som chef, vilket jag har varit inom offentlig förvaltning i närmare 8 år, på olika nivåer, använde jag mig av flera metoder för att nå fram och in i mina medarbetares medvetande.
    Jag tror att längst når man om man är relationsorienterad, åtminstone om man som jag var, är chef med personalansvar – alltså inte bara är administrativ chef. Men samtidigt måste man också använda sig av fler sidor av sig själv. Verksamheten kräver sitt. Där finns mål att uppfylla, t ex. Det handlar också ofta om att ha fokus på förändringar och på uppgiften. Det måste man klara av. Och då räcker inte bara relationsintresset. D v s att kombinera dessa tre ”stilar” med fokus på fler än en orientering är bäst. Men det utesluter på intet vis att det är mycket bra att ha kunskaper om hur man kan vara coachande. I rätt läge. En komplett människa m a o. Och att kunna konsten att kombinera chefsskapet med människoskapet!
    Bra artikel. Bra vinkel. Viktigt! Tack för det!

Kommentering är stängd.