Intuition eller fördomar?
Diskriminering av utsatta grupper är någonting de flesta av oss är överens om att vi måste motarbeta. De allra flesta av oss vill skapa ett samhälle och en arbetsplats där alla kommer till sin rätt och där alla har samma värde. Om det ska bli verklighet så räcker det inte med att bekämpa olaglig diskriminering. Vi behöver också arbeta med attityder och företagskultur.
Ett första steg kan vara att skaffa sig lite koll på sina egna fördomar. Då är det lättare att balansera, att inte falla i fällan och tro att det vi ”känner” om andra människor alltid är korrekt. Är det min intuition som talar till mig nu – eller bara mina fördomar?
Vi människor har en tendens att dela upp oss i ”vi” och ”dem”. Det är ett naturligt sätt att tänka. Det hjälper oss att knyta an till människor som betyder mycket för oss, att skapa goda relationer.
Thomas Hylland Eriksen, författare till bland annat böckerna ”Rötter och fötter” och ”Etnicitet och nationalism”, har beskrivit de här mekanismerna som ett omvänt kylskåp: det alstrar värme inåt och kyla utåt. Gruppkänsla och sammanhållning är viktigt för att vi ska kunna trivas och jobba ihop. Blir gruppkänslan för stark så riskerar vi att samtidigt skapa trösklar utåt, då är det väldigt svårt för någon som är ny att komma in i gemenskapen.
Vi/dem-tänkandet kopplas lätt samman med normerna i ett samhälle. Alla egenskaper som vi ser som goda och eftersträvansvärda kopplar vi samman med vår egen grupp. Problemet är att ett ”vi” alltid behöver en motsats – ett ”dem”. När vi kopplar samman goda egenskaper med ”oss” behöver vi koppla dåliga egenskaper med ”de andra” för att bilden ska bli komplett.
Visst märker vi att vår bild av världen inte alltid stämmer – plötsligt träffar vi någon ur ”den andra gruppen” som uppvisar goda egenskaper. Det löser vår hjärna på ett väldigt smart sätt: goda egenskaper i den andra gruppen sorteras in under undantag. Goda egenskaper hos vår egen grupp ser vi däremot som regel.
Så bildas myter som den här: ”Svenska män som är våldsamma är undantag. Regeln är att de är vänliga och lugna. Utländska män som är vänliga och lugna är undantag. Reglen är att de är våldsamma.” När myten väl är formulerad så kommer vi att leta bevis för den och ignorera alla motbevis.
Andra liknande myter: ”Långtidsjukskrivna är inte så sjuka som de påstår. Visst, somliga är väl sjuka på riktigt, men de är undantag. Jag har hört om en som fuskade till sig massor av pengar”. Här har berättelsen om en fuskare blivit bevis nog för att uttala sig svepande.
Eller kanske: ”Jag själv och mina närmaste har inga fördomar. De där exemplen gäller inte mig, jag är medveten om hur jag relaterar till andra.”
Dessa myter om människor från olika grupper tar vi naturligtvis med oss in i arbetslivet. Hur påverkar det oss? Hur hänger myten om de våldsamma invandrarmännen ihop med svårigheten för människor med utländskt klingande namn att få jobb? Och hur påverkar myter om arbetslösa, sjukskrivna, romer, kvinnor, HBT-personer och personer i kostym och slips klimatet på din arbetsplats?
Risken med att överhuvudtaget tala om dessa saker är att det kan skapa ett politiskt korrekt klimat, där rädslan för att säga fel och avslöja sina fördomar gör att vi blir tysta. Det är mycket olyckligt. Vi har nämligen fördomar. Allihop. Förändring sker när vi vågar titta på oss själva, fundera över varför vi känner som vi gör gentemot olika människor och öka vår medvetenhet om de djupt mänskliga mekanismer som ligger bakom.
Vad kan vara ett första steg för dig?
- Ett hållbart litet företag - 27 april 2016
- Den egoistiska godheten - 17 februari 2016
- Ordförandens exit-strategi - 3 februari 2016
Det centrala är, tror jag, att börja med att reflektera kring huruvida vi ”har en egen grupp”, alltså om grupper i bemärkselsen man, kvinna, svensk, turk, homo, hetero, kristen, muslim, gammal, ung etc. etc. verkligen existerar.
Socialpsykologen Muzafer Sherif (1956) menar att en grupp (han talar dock snarare om sociala enheter än om grupper) är en grupp om ett antal individer interagerar med varandra och har:
• Delade motiv och mål med vad de gör;
• Förhandlade, accepterbart utformade roller;
• Etablerade statusrelationer (social ranking);
• Delade normer och värderingar i relation till vad gruppen anser relevant och;
• Utvecklade sanktioner (beröm och straff) om och när normerna och värderingarna respekteras eller ifrågasätts/bryts.
Om vi utgår från Sherifs definition av vad en grupp är så är det svårt att argumentera att exempelvis alla svenskar, alla kristna, alla muslimer, alla latinamerikaner etc. är medlemmar i samma grupp. För visst är det svårt att tro att dessa stora enheter skulle kunna komma fram till ovanstående koncencus?!
Alternativet kan i så fall vara att börja reflektera kring grupper bortom grupperna. Att fundera på etnicitet, kultur, religion bortom gruppbegreppet. Att inte utgå från att grupperna existerar genom att snarare tänka och prata om dem som kategorier, som skapas och återskapas genom såväl tillskrivande (Du är så här!) som självtillskrivande (jag är så här!).
Genom detta skulle man kunna börja reflektera och problematisera hur kategorierna uppstår och vilken betydelse de får i olika sammanhang.
Det är en utmärkt utmaning: att pröva tanken att grupperna verkligen är konstruerade, att se gränserna som flytande eller till och med icke-existerande.
Frågan blir ju då om det går att samlas kring sin grupptillhörighet, till exempel för att kräva vissa rättigheter. Jag tänker på delar av kvinnorörelsen. Vad händer om ”vi kvinnor” kräver lika rättigheter? Är det rätt väg att gå – eller cementerar vi olikheterna och grupptillhörigheterna, lägger vi kanske bara sten på murarna som vi försöker riva?
För den som är nyfiken: leta upp diskussionen mellan de feministiska tänkarna Seyla Benhabib och Judith Butler. De ägnade mycket tid åt att diskutera om kvinnors frigörelseprojekt var konstruktivt eller tvärtom målade in oss alla i positioner vi nu har svårt att ta oss ur…
Det blev en liten akademisk utvikning. Jag håller med Tobias: låt oss fundera över om vår uppdelning av människor i vardagen är ”naturgiven” eller kanske bara ett påhitt. Vad blir då möjligt?
Jag hade faktiskt en diskussion om grupperna män respektive kvinnor i går kväll. Allt för ofta känns det som att kön (som grupp) snarast är frågan om ”minsta gemensamma nämnare”. I själva verket känns det mer fruktbart att stapla olika kategorier på varandra för att få en bra bild av verkligheten. Istället för man/kvinna kanske det är fråga om ung/gammal/medelålders man/kvinna med arbetarklass/medelklass/överklass bakgrund och som är av svensk/finsk/turkisk bakgrund. Detta med grupp kräver mer eftertanke och mer förfinad analys: för vad är vi egentligen?
Precis. Och hur vill jag bli definierad av andra, vad vill jag leva upp till? Tänk om jag förväntas vara typiskt ”kvinnlig” när jag egentligen definierar mig mer som ”hårdrockare”, ”svensk”, ”kristen” eller något helt annat…
Män som jobbar på dagis vittnar ofta om att de förväntas göra ”pojksaker” som att spela bandy eller klättra i träd med ungarna. Det är ju det de är anställda för, att vara manliga förebilder, eller? Men tänk om de inte gillar bandy?
Jag förstår att det underlättar världen att sortera in alla våra intryck, kontakter och erfarenheter i olika kategorier så de blir hanterbara: ”män är…” kvinnor är …”. Jag fattar också vitsen med att vilja höra till och därmed också ’höra från’, dvs att formulera vad det är som skiljer ’de andra’ från ’oss’. Jag har tänkt att det ingår i det mänskliga villkoret – så är det. Själva fenomenet, om än socialt konstruerat, blir då i princip ofrånkomligt men medvetenheten om det ökar möjligheterna att minimera dess negativa konsekvenser.
Det jag har sett som problem är när jag blir tilltalad och sedd som just en representant för en grupp och inte som en individ. Även i de fall ’fördomar’, förförståelse eller förkunskaper, är hyfsat välgrundade behöver det ju inte gälla just mig. Även inom en grupp finns det stora individuella skillnader. Så, även om ’fördomen’ stämmer (i allmänhet/statistiskt eller hur man nu mäter överensstämmelse) kan den aldrig med automatik tillämpas i det enskilda fallet. Eller…?
Kanske man borde se ämnet från en annan synvinkel – att det är underbart att vi alla är olika. Tänk så tråkigt det skulle vara annars.
Dåliga erfarenheter är inte detsamma som fördomar. Den intelligentaste man jag någonsin träffat är afrikan. Men blev tyvärr rånad två gånger av afrikaner (ena gången en man beväpnad med kniv) när jag bodde i London.
Tyvärr tar det obehagliga minnet av när jag var knivhotad överhand och jag vänder om jag är på en öde, mörk gata och plötsligt en afrikan kommer gående mot mig. Det betyder inte att jag har något emot afrikaner, jag är bara rädd att, igen, bli knivhotad och kanske inte komma undan som jag gjorde förra gången. Det är helt enkelt överlevnadsinstinkt som får mig att omgående vända. Det hjälper inte att jag varit i Africa flera gånger och aldrig råkat ut för något där.
Skillnaden mellan intuition och fördommar är enorm. Intuition är en stark känsla som kommer inifrån (inte att förväxla med överlevnadsinstinkt) och du bara vet vad som kommer att hända o.dyl. Ofta har du kontakt med din intuition när du håller på att somna eller vakna. Din intuition fungerar inte om du är stressad.
Lisbeth och Catarina – ni slår båda huvudet på spiken tycker jag. Det handlar om att vara medveten om att de känslor och reaktioner som jag har gentemot en viss grupp kan komma av alldeles mänskliga och logiska orsaker, problemet blir när vi tror att vi kan bedöma en människa, en individ, utifrån vilken grupp vi uppfattar att den personen tillhör.
Anledningen att vi i inlägget kopplar fördomar med intuition är just att de faktiskt kan förväxlas. Det är lätt att tro att det är min ”magkänsla” eller intuition som säger att en viss grupp har vissa egenskaper, när det egentligen är föreställningar som skapats kulturellt under lång tid.
Jag tänker på en kvinna i ett radioprogram som nyligen sa ”ja, men islam är ju liksom mörkt och ont, det känner man ju”. Hon kan ha trott att det var hennes intuition som talade till henne. Hon kan ha varit helt säker på att det hon kände var sant, för känslan var ju så stark. Då är det bra att känna till hur vi inte minst genom västerländsk populärkultur under mycket lång tid har skapat den där ”känslan”.