Ämbetsmannen som försvann
Jag avslutade vårens bloggande med att konstatera att en del tycker att det bästa med arbetet är semestern. Några som har det så drömmer säkert om att byta yrke eller arbetsplats eller kanske ännu hellre, om 25 000 i månaden via en trisslott. Som av en händelse hittade jag en liten bok på ett antikvariat på hembygdsgården Nämndemansgården på Ven i somras och som tangerade temat om längtan efter något annat, om förändring och frihet.
Den försvunne ämbetsmannen heter boken och är skriven av Hans Scherfig. Det handlar om en man som är uppfostrad att bli en god ämbetsman med en säker pension som belöning. Hans far fostrade och hans mor tog hand om honom så länge han bodde hemma. Livet blev som föräldrarna hade planerat; ett bra arbete som ämbetsman, plikttrogen och omtyckt av kollegorna för sin noggrannhet och pålitlighet. Skillnaden mot uppväxten var att omhändertagandet nu sköttes av hans fru. Utåt sett ett lugnt, tryggt och välordnat liv.
Det tyckte han också till viss del men han saknade en gnutta frihet; att få rå sig själv och fatta egna beslut. Plötsligt öppnar sig en möjlighet att skaffa sig lite mer frihet och han tar den. Men det var inte så lätt som han hade tänkt sig. Det ’fria livet’ innehåller en del svårigheter som han inte tidigare ställts inför; vilka kläder ska han ha? hur tvättar man dem? Hur lagar man mat? osv. Vardagliga saker som alltid skötts av hans mor eller hans fru. De praktiska göromålen och de vardagliga valen hopar sig och den numera lite friare ämbetsmannen känner sig ofta ganska hjälplös.
”Det är inte så lätt att indela sin tillvaro då andra alltid gjort det åt en. När man gått i skola i tolv år, där lärare sa vad man skulle göra och lära och veta och tänka. När man aldrig har kunnat välja utan satts till det som ska göras. Och skolan slutade inte därför att man tog studenten. Det kommer andra examina efter det. Man sätts att läsa och höra och upprepa. Studier det är att lära någonting utantill. Vetenskap är att upprepa åsikter. Och då den sista examen är klar, då kommer man till ett kontor – och kanske ett ministerium där det även är bestämt vad man skall göra och säga och skriva. Det är inte lätt att vara självständig när andra har bestämt allting i fyrtiosex år.”
Berättelsen slutar med att ämbetsmannen ser till att hamna i fängelse för till detta är han förberedd; lydighet, rutiner, ordning och noggrannhet. Han har nått sina mål om säkerhet och trygghet. Han är i fängelset på livstid, pensionen är därmed ordnad och han åtnjuter ett visst socialt anseende inom fängelsets murar på grund av det brott han sitter inne för.
”Han ville känna på hur det vara att ha frihet. Men han lämpade sig inte för frihet. Han var bestämd att stå under kontroll. Han var inte fostrad till frihet. Allting bröt samman för honom då han kom ut på livets vilda vågor.” Det är inte en sann historia, utan författaren vill, enligt bokens omslag, med sin berättelse uppmärksamma och kasta ljus över en del” trassel och missförstånd i den moderna tillvaron”.
Boken gavs ut 1938 och skrevs av en dansk författare, men nog finns det likheter med hur man själv kan känna sig. Längtan efter frihet och längtan efter trygghet, men också att vi lite till mans, genom familjen, skolan och arbetslivet, fostrats till att anpassa oss till rådande ordning, inte sticka ut och inte vara för kreativa eller självständiga och att det hämmar oss både i tanken och i det praktiska handlandet.
Den försvunne ämbetsmannen ville förändra sitt liv men visste inte så mycket mer än att han ville ha lite mer frihet. Hur han skulle få den eller vad han skulle göra med den hade han inte tänkt så mycket på. När tillfället utan större förvarning uppenbarade sig var han inte förberedd på det, men han grep det ändå i flykten. I slutändan, dvs när han hamnade i fängelset, blev hans liv inte så olikt från förr – han levde ett liv som andra bestämde ramarna för. Skillnaden var att han denna gång hade valt det själv och var alldeles nöjd med det. Det var detta hans uppväxt hade förberett honom för. Han hade kommit hem.
Det finns många (fler) sensmoraler att dra av berättelsen men det får var och en göra.
(Jag kanske ska tillägga att jag absolut inte vill avskräcka någon att förändra sitt liv om man inte är nöjd med hur det har utvecklats.)
- Välvilja eller övergrepp? - 16 augusti 2017
- Morgans mission bidrar till att göra oss mer beroende av chefer - 18 maj 2017
- Max antal underställda i äldreomsorgen – inget aprilskämt - 5 april 2017
Den boken måste jag läsa! Sen är vi olika som individer. Alla fixar ju inte frihet utan tappar både motivation och sammanhang utan ramar. Ex på detta är skolan som idag ställer betydligt högre krav än förr på ganska unga indidvider att själv söka information, kritiskt granska och värdera och sen författa ihop nåt klyftigt, strukturera och planera sin tid etc. Passar långt ifrån alla.