Arbetsglädje – eller kanske tvärtom?

/i , , , , , /av

Jag var en av deltagarna på Arbetslivsminglet i slutet av maj och kom där att prata med olika människor om olika saker, däribland arbetsglädje. Genom ett av samtalet kom en association upp i huvudet som jag snabbt skrev ner för att inte glömma. Anteckningen blev: Kulturen som referenspunkt för vad som kommer att ses som en klok handling. När jag ser de andra anteckningarna under temat (se http://arbetslivet.se/index.php/arbetsgladje/) verkar den meningen helt obegriplig så jag tänkte bara förtydliga varför jag skrev som jag gjorde.

Samtalet handlade om organisationskulturens betydelse för upplevelsen av arbetsglädje. Jag vet inte vad den som tog upp saken menade, men det jag tänkte på var att man ’känner’ organisationens kultur så väl att man vet vad man kan bli anklagad för men också vad organisationen kommer att betrakta som en klok handling. Om man känner sig osäker på det ena eller det andra drar man sig kanske för att göra det man ser som rätt, riktigt och viktigt för att istället göra det som man INTE kan bli anklagad för. Inte för att man tror att det vore det bästa att göra utan för att omgivningen inte skulle förstå det kloka i att göra det.

Det handlar inte bara om att följa regler och policies utan även om mer informella överenskommelser och (makt)strukturer. Ett exempel är när jag på mitt första arbete i en större organisation (det i en annan blogg refererade fabriksbageriet; Konsumbagar’n i Göteborg) trodde att jag fick betalt för att arbeta de timmar jag fick betalt för. Dvs, när mina arbetsuppgifter var klara så gick jag till förmannen eller mina kollegor för att fråga om jag kunde hjälpa till. Efter ett tag märkte jag att det inte var så man skulle göra. När ens arbetsuppgifter var slut skulle man ta rast… länge….

Ville man vara kung eller drottning av nattskiftet skulle man hinna med så mycket rast som möjligt samtidigt som man hann få ut sina beställningar i tid till när lastbilarna gick. Rastandet fick inte gå ut över arbetet, att missköta sig ingick inte.

Uppväxt som jag är i en småföretagarfamilj har jag uppfostrats till att arbeta. Har man tur kan man få betalt (som det är för många småföretagare). Drivkraften att arbeta var inte (de eventuella) pengarna utan att det behövde göras (plikt). På ett ställe som Konsumbagar’n visste jag att skulle få betalt så då ville jag också vara säker på att jag hade gjort rätt för pengarna.

I början tänkte jag att det inte spelade någon roll vad de andra gjorde eller tänkte, jag ville vara säker att jag förtjänade min lön i mina egna ögon. Trots dessa goda (?) intentioner började jag så sakta anpassa mig. Det var enklare att ta rast (länge eller ofta) än att inte få vara med i gemenskapen, inte bli meddelad när de andra gick på rast osv. Mitt mål var kanske inte att tävla om att tillbringa mest tid i matsalen men jag anpassade mig definitivt till de informella reglerna om vad som ansågs som ’ett lämpligt dagsverke’.

Efterhand lärde jag mig vad som behövde göras och jag kunde göra det utan att det syntes eller väcka uppmärksamhet genom att fråga någon innan om vad som behövde göras. Så där lite i smyg kunde jag därför slänga överblivet bröd i ’griscontainern’ eller göra ströbröd. Detta för att jag inför mig själv, skulle kunna stå för vad jag gjorde med min arbetstid

Oavsett orsak, borde ingen behöva smyga med vad man gör eller vad man tycker är rätt (inte ens om man har fel). Jag tog ovanstående som exempel eftersom det är gammalt och preskriberat och kanske inte så farligt om man tänker på konsekvenserna, även om vi ständigt gick med förlust.

Det tråkiga är att jag har stött på andra människor i andra organisationer som också känner sig mer eller mindre ’tvingade’ att göra ett lite sämre arbete än de skulle vilja och som de anser både nödvänligt och rimligt, men där detta inte skulle förstås av omgivningen. Antingen så drar man ner på ambitionen och distanserar sig från konsekvenserna eller så gör man det ändå … i smyg. Och som sagt, smyga kan aldrig vara sunt – varken för den enskilde, organisationen eller kund/brukare.

Ungefär så tänkte jag när kulturen kom upp i samtalet om arbetsglädje. Hur tänker du?

Lisbeth Rydén
Följ mig på:
Senaste inläggen av Lisbeth Rydén (se alla)