Att omfördela eller erkänna
Just nu pågår ett slags forum på Svenska Mässan i Göteborg, kallat MR-dagarna. Bakom evenemanget står bland andra Ordfront och bland de olika utställarna återfinns myndigheter och intresseorganisationer som alla på ett eller annat sätt vill lyfta Mänskliga rättigheter in i offentlighetens ljus.
En av invigningstalarna var Richard Wilkinson, författare till The spirit level – eller på svenska ”Jämlikhetsanden”. I boken försöker Wilkinson bevisa varför människor mår bättre i mer jämlika samhällen än i dem med stora klyftor och orättvisor. Detta känns som en bok jag genast måste lägga fingrarna på (hoppas den finns i punktskrift).
Under MR-dagarna har man förutom möjligheten att mingla med och besöka olika utställare, möjlighet att lyssna till olika seminarier. Vid ett sådant hörde jag begreppet ”nästansamhälle” användas av en forskare som fokuserat på forskning ur ett funktionshinderperspektiv.
I ett nästansamhälle som man i seminariet menade att Sverige och andra nordiska länder kan räknas till, kan personer med funktionsnedsättningar nästan vara med – Vi kan nästan utbilda oss, nästan skaffa jobb och nästan ta del av handel, kultur och annat, på jämlika villkor med andra. Under diskussionen nämndes vidare att man kan skilja mellan stater som försöker omfördela för att göra livet drägligare för exempelvis dem som lever med funktionsnedsättning och stater som kort och gott erkänner oss och därför exempelvis stiftar tuffa lagar på diskrimineringsområdet. För den första gruppen är Sverige ett klart exempel. I landet Sverige är vi kända för att genom generell välfärd och omfördelning ta hand om befolkningen, men ytterst fega när det gäller att sätta hårt mot hårt i lagstiftningsfrågor. Den segdragna frågan om att otillgänglighet borde klassas som diskriminering är ett sådant exempel där en lag fortfarande inte finns på plats trots många års arbete. Till den andra gruppen kan exempelvis ett land som USA räknas. Här har man en lag som tydligt klassar otillgänglighet som diskriminering, medan man saknar en kultur av generella trygghets – eller omfördelningssystem.
Vilket slags samhälle är att föredra? Och kanske ännu viktigare – måste vi välja?
- Genus och jämställdhet – bara för tjejer? - 27 november 2012
- Att omfördela eller erkänna - 13 november 2012
- Gemenskap motiverar - 30 oktober 2012
Jag måste säga, att det är riktigt intressant och roligt att läsa om dina inlägg som funktionnedsatt person Victoria.
Själv jobbar jag också med funktionsnedsättningen Dyslexi. Jag har svårt för att läsa och även ibland skriv, är betoningsdöv genom min dyslexi, vilket ställer till det vid olika tillfällen. Dyslexin gör även att jag inte kan läsa så fort som jag skulle vilja, fast att det tränas intensivt i perioder då jag har möjlighet och då Självkänslan säger ”OK”.
Jonas Plunteman
Dyslexiinformatör
Vilja & Styrka
Hej!
Så många handikapp som inte syns och så många som inte räknas som handikapp men verkligen är det. Lite mer råg i ryggen Sverige och gör samhället ok för alla.